Pripyat, Ukraina.
Jag samlar det jag tycker och tänker om den övergivna och radioaktiva staden Pripyat. Hittils har jag besökt staden en gång men det blir fler.
Det gäller att satsa på säkra kort.
GB Glace frestade i två omgångar på sin Facebook-sida för Carte d’Or att det kanske, möjligtsvis, eventuellt var en ny smak på gång. Bara 1500 såg till att “gilla” inlägget. Därefter var det 2000 som skulle få gilla läget för att man stolt skulle få avslöja den framtagna glassen. Vad var smaken?
TOBLERONE!
Precis som med alla andra produkter som företaget Kraft kontrollerar så är Toblerone, precis som Daim, något man gärna använder. Toblerone finns som glass, snabbkaffe och såklart en hel del sorters godis. Räknar man in Daim så har vi ändå mer snabbkaffe, chokladkakor i olika valörer, chokladdryck och kakor.
Vad är det med företag som verkligen vägrar innovera? Det spelar ingen roll om man pratar om Marabou (som ägs av Kraft, såklart), Malaco eller Cloetta så är det bannemig omöjligt för dem att ta fram något helt nytt.
Malaco lanserar varje år minst två eller tre variationer på sina omåttligt populära Ahlgrens Bilar, med samma smak som originalgodiset men med annan form. Cloetta borrar ned huvudet i samma djupa sand som Malaco och släpper en smakvariation på Kexchoklad. Inte långt efter kommer Marabou och plockar fram en mjölkchoklad med tillfällig smak.
Marabou ska dock ha creds för att man experimenterar med smaker men sluta variera på samma säkra kort = choklad! Gör något nytt! Gör choklad men med en annan fyllning, omfatta chokladen av ett skal som ger smak eller kanske en annan konsistens?
I en annan värld skulle det inte komma tre sorters Ahlgrens Bilar, två likadana Kexchoklad och tre mjölkchoklad varje år utan det skulle fokuseras på att ta fram något nytt. Såklart kostar det mer pengar, massor av pengar. Pengar man kanske inte får igen. Men det är otroligt svårt att leva på gamla favoriter, man måste ligga i framkant och innovera för att kunna producera.
Live the live they want you to live.
Jag fattar att företag inte vill sälja en produkt utan en livsstil, så att man i sitt köp ska känna sig tillfredställd på fler nivåer än bara materiellt. Men ibland går man lite väl långt för att blanda in någon sorts livsstil. Den senaste är HTCs reklam för HTC One där rösten i reklamen stolt talar om att man nu kan ta kort medans man hoppar fallskärm!
Tänka sig! Jag har aldrig tänkt på att jag kan komma att vilja ta en bild när jag susar genom luften i 200km/h, jag tror inte ens jag skulle tänka tanken på att ta med mig min smartphone upp i flygplanet. Det är ju inte som att man åker ifrån den utan man kommer ju att hoppa ut ur planet och tillbaka till sin bedyrade telefon.
Jag kan inte riktigt acceptera den enorma viljan att sälja en känsla så man skjutsar upp några i ett flygplan och sen är så stolt över skapelsen så att man till och med släpper en pressrelease kring det hela. Om någon vill sälja en kamera som kan gå från fokus till färdig bild på en sekund så går det jättebra att ta delar ur ett vardagligt liv.
Lägen då jag behöver en snabb kamera skulle kunna vara vid sportevenemang, när man ska försöka fota katterna som vägrar sitta stilla eller när man bara vill ta en bild som inte är så påtänkt. Men det kanske är enklare att göra en reklamfilm med fallskärmshoppning…
Uppdrag Missbruk, hur kunde det gå så långt?
En programserie som jag börjat följa är Uppdrag Missbruk på TV4 Fakta, det sänds varje torsdagkväll samt att repriser visas under veckorna. Det är en otroligt intressant men väldigt tung serie om människor som hamnat väldigt snett i livet och utvecklat ett missbruk. Missbruket kan vara alkohol, droger eller matmissbruk.
Programmen är upplagda likadant: en person luras att tro att man gör en dokumentär om missbruk och följer denna person under programmets gång med intervjuer om deras uppväxt och liv som varvas med intervjuer man genomfört med familjen. I slutet av programmet så samlas familjen för att prata med sin familjemedel och erbjuder henne/honom, tillsammans med hjälp av en professionell guide, hjälp.
Missbrukaren får åka iväg på behandling under några månader och inte sällan möts man av en sluttext som berättar att personen hoppat av behandlingen och återgått till sitt missbruk. Det är otroligt jobbigt. Idag såg jag ett program med en kille som missbrukat heroin i nästan tio år, han var otroligt motvillig till hjälpen men valde till slut att åka iväg till behandlingshemmet.
Man fick se en intervju med honom där han varit ren i 62 dagar, han hade rakat sig och pratade om hur skönt det var att inte vara neddrogad och helt borta i huvudet utan att faktiskt kunna känna någonting. Någon månad efter att han lämnat behandlingshemmet så fick han ett återfall och därefter fanns det ingen återvändo. Så otroligt jobbigt, ibland önskar jag att det gick att göra mer än bara titta på.
All PR är bra PR.. eller kanske inte.
Av ren händelse hamnade jag på sidan Rejta.se och sökte såklart på Umeå för att se vad folk tyckte om olika företag. Priset för “hej, nu trampar vi i klaveret” går definitivt till Datacenter i Umeå AB (som verkar ha gjort sin logga i Wordart, för övrigt).
De besvarade en besviken kund som varit i kontakt med dem angående en eventuell upphandling. De tyckte att följande text var relevant i PR-syfte:
Vårt företag arbetar inte på detta vis som denna person har uttryckt sig i texten. Visserligen är detta ett land med uttrycksfrihet men vad vi vet så är det inte lagligt att gå med osanning och förtal!
Det finns i dag så många människor som inte mår bra i vårt samhälle och som kanske behöver hjälp, tyvärr kan vi inte med vår kunskap hjälpa dessa, Däremot kan vi fortsätta att arbeta sakligt och ärligt och vara så bemötande vi kan mot våra kunder och i vår verksamhet.
Jag är absolut ingen marknadsföringsexpert men hade jag suttit på PR-stolen hos Datacenter så hade jag nog tagit en promenad och tänkt igenom om jag verkligen borde skriva ett sånt svar till en kund i ett öppet forum. Kunden har inte alltid rätt men att börja prata om människor som “inte mår bra” kändes lite väl overkill.
Det där med att dansa i neon…
Jag hörde det först på radion att Tupac hade återuppstått under musikfestivalen Coachella och det kändes kanske lite sisådär.. behövdes det verkligen? Är det här vad jänkarna nu jämför “pushing the envelope” (utveckling) med? Att visa ett hologram av en avliden artist? Jisses. Inte för att jag är något fan av Tupac, jag kan inte påstå att jag bryr mig nämnvärt om honom eller hans fans men just att uppträda “med honom”?
Snart kommer väl Frank Sinatra och Elvis tillbaka..
Jag har inte tid för video just nu!
Jag vet inte hur ni har det men jag har aldrig tid eller nog mycket ro i kroppen för att kunna se längre klipp på YouTube eller andra videositer. (vilka dessa siter nu är?) Att sitta och titta på någons kreativa verk i fyra eller fem minuter kan vara så givande men den sekunden jag inser att klippet suger och att jag kastat bort fem minuter av min dag, då stänger jag min tab och mumlar något irriterat om att människor inte kan det där med glädje/humor/drama/osv.
Om det är ett klipp som jag “borde se” så brukar det sluta med att jag hoppar fram tills halva klippet passerat bara för att slippa se allt men helst av allt vill jag se en tjänst som konverterar ett valfritt YouTube-klipp till en rad stillbilder, kanske en bild var 20e sekund? Det hade varit kanon.
