Sista anhalten på den intensiva men oerhört lyckade resan genom Tyskland utgjordes av en före detta sovjetisk stridsvagnsbas vid Bernau, några mil utanför Berlin. Det visade sig vara väldigt lättillgängligt och därmed också flitigt besökt av andra, både utforskare samt vissa mindre respektfulla typer som valt att klottra ner väggar, tak och golv.
Basen var hem åt den 90e Pansardivisonen och hade en skakig historia där man slogs ihop med olika pansardivisoner samt artelleriförband och luftförsvarsförband. Förbandet stationerades i Tyskland och där förblev man tills i början av 90-talet då den sovjetiska ledningen valde att flytta hem 90e Pansardivisionen från Tyskland till Ryssland istället.
Basen i Bernau imponerar stort med dess placering och hur samhället valt att anpassa sig runt en del av historien som stannat i tiden. Militärbasen är, som många andra före detta sovjetiska baser, lämnad till sitt öde och endast hem åt det lokala djurlivet.
Världen utanför murarna har däremot fortsatt som vanligt. Just utanför den vidsträckta muren så breder både butiker och civila byggnader ut sig. Kanske är det också det som gjort att den tagit så otroligt mycket stryk. För till skillnad mot Krampnitz och Vogelsang så har den här basen inte bara fått ta emot nyfikna besökare utan även en hel del illasinnade vandaler som både klottrat, vandaliserat och satt eld på en hel del av byggnaderna på området.
Den tidigare sovjetiska installationen ockuperar en yta av 2 x 1km och innanför dess murar finns allt från utbildningslokaler, otalet garage med tillhörande smörjgrop, administrationsbyggnader och även ett gym där man tills förra året kunde finna en gammal basketboll i oskadat skick. Som en sorts vänlig gest från en svunnen tid.
Tyvärr var gymet en av de byggnader som någon eller några valt att tända eld på vilket resulterade i att taket och många väggar ramlade in. Det går inte att beskriva den besvikelsen jag känner när jag ser hur människor väljer att förstöra och vandalisera istället för att vårda och bevara. Vad som var värre var att någon valt att lyfta bort alla brunnslock.
Basen formligen kryllade av brunnar som alla en gång i tiden var skyddade av brunnslock, lock som numera är borta. Med gräs som når långt ovan midjan så var man tvungen att vakta varenda steg för att inte riskera att falla ner i ett shakt. Det resulterade i att besöket blev något kortare än planerat, det var helt enkelt inte värt risken att kliva fel och eventuellt skada sig.
Huvudbyggnaden som verkar ha varit någon sorts administrationsbyggnad, prydd med den sovjetiska stjärnan, var även den i mycket dåligt skick och den tyska staten var i full gång med att täcka för alla fönster med rejäla skivor, för att förhindra att någon utomstående tog sig in i byggnaden.
Vad den tyska statsapparaten däremot inte kunde hindra oss från var att fascineras över det enorma komplex av byggnader det faktiskt var och man kan bara fantisera om hur det såg ut på tiden då det begav sig. Husen verkade vara evighetslånga och trots att tidens tand gjort sitt bästa för att radera de sovjetiska ärren från jordens yta så stod de kvar, i all sin prakt.
Om ni besöker det tidigare tillhållet så kom ihåg att se er för var ni går och håll koll på vilka som befinner sig i området. Just som vi gjorde oss klara för att klättra över muren så blev vi varse om fem militärer som uppehöll sig just vid området.
Om de hade något med basen att göra eller inte visste vi inte men för att vara på den säkra sidan så valde vi att vänta ut dem för att veta var vi kunde ta oss in. Det finns även en viss risk att man träffar på personer som valt att övernatta i någon av de olika byggnaderna men såvida du inte besöker mitt på natten så är det nog ingen risk.
Leave a Reply