Något som hör till urban exploration är research. Research, research, research. Men trots alla efterforskningar, googlingar, letande bland gamla tidningar och konversationer med likasinnade så går det ibland inte alls enligt planerna. Jag har sysslat med den här hobbyn i några år nu och har varit med om en del mer och mindre lyckade utflykter.

Jag tänkte redogöra för några specifikt misslyckade utflykter men också generella problem som kanske kan hjälpa dig i din jakt på övergivna byggnader och bortglömda platser. I somras besökte jag och mitt sällskap Chateau du Bois som ligger åtskilliga mil utanför Bryssel. Efter vad som kändes som en evighet längs en allt smalare skogsbilväg så var vi framme vid vad som för ett år sedan var ett övergivet värdshus.

Vad som uppenbarade sig framför oss var parkerade bilar, en distinkt doft av grillad mat och ljudet av människor som konverserade. Att vi på vägen till platsen mötte andra, till synes turistande, personer borde ha varit en varningsklocka. När vi kom tillbaka till Sverige hittade jag en artikel som sade att värdshuset hade köpts upp av ett företag som tänkte förvandla det till något sorts turisttillhåll.

Vädret var fint och man kunde förstå hur makalöst det måste ha varit att utforska det här en gång i tiden, när området var mindre förstört.

Research alltså, fortsätt att researcha även när du hittat adress eller koordinater. Även om det känns både onödigt och drygt, så slipper du dyka upp på platser som inte var någon mening i huvudtaget att åka till. I det här fallet fick jag gräva mig ner till tredje sidan på Google för att hitta notisen om att bygget sålts.

En annan lärdom är att inte ge upp. Där har jag mängder med exempel, både bra och dåliga.Villa Steen är ett exempel på en plats jag skippade i somras på grund av kort temprament och en allt större trötthet. Detta eftersom GPSen som jag hyrt inte kunde lista ut hur man skulle ta sig från en sidoväg upp på den betydligt mer trafikerade motorvägen. Oavsett hur jag rattade så lycakdes GPSen inte klura ut hur man skulle ta sig ut från samhället jag fastnat i.

Efter en halvtimme så gav jag upp, muttrade elakt åt GPSen och vände kosan mot hotellet. På ett sätt var det såklart ett misslyckande, hade jag bara parkerat och tittat efter hade jag säkert kunna hitta en alternativ väg. Men när jag kom hem googlade jag ändå mer och hittade Villa Steen till salu på en av många belgiska mäklarsidor. Vissa är mindre nogräknade och tycker att det är okej att fota hus som ligger ute till försäljning men jag känner inte att det är den riktiga definitionen av övergiven.

Chateau Lumiere, detta är en av de två bilderna jag hann ta innan jag blev ertappad.

Chateau Lumiere, detta är en av de två bilderna jag hann ta innan jag blev ertappad.

Chateau Lumiere är ett annat exempel på en plats som under flera år legat på min radar över ett slott som faktiskt jag vill se. Denna makalösa entré har spökat i mitt undermedvetna länge och jag har så gärna velat få se den med egna ögon. När jag i somras körde från Powerplant Cyklonkessel till Chateau Lumiere var jag både förväntansfull och oroad. Mest oroad eftersom jag läst om så många som blivit tagna av både vaktmästare och polis runt och i slottet.

Jag kom fram till den snarkande byn och tog mig snabbt fram till tomtgränsen. Det fanns lämpligt nog en mur som gick att klättra över, en mur som var klädd med skyltar som varnade urbexare med polisanmälan. Jag klättrade över och hoppade snabbt ner i grönskan för att undvika att människorna i huset bredvid skulle se mig. När jag tog första stegen från muren kände jag hur något höll mig kvar, som en osynlig hand som vägrade släppa taget.

Den osynliga handen kallas i vardagligt tal för taggtråd och jag hade lyckats snärja in mig ganska rejält i den. Vid det här laget var jag riktigt stressad och försökte så fort som möjligt komma loss utan att grannarna mittemot skulle se mig. När jag kom fram till slottet så tog det inte lång tid innan jag kom in, någon hade lägligt lämnat huvudentrén öppen.

Ett stycke bortglömd tidning i Lumiere.

Ett stycke bortglömd tidning i Lumiere.

Direkt hörde jag ett läte, som om någon gick omkring i det tre våningar höga slottet. Min puls var vid det här laget väldigt hög och jag kände hur adrenalinet formligen pumpade ut i min kropp. Jag bestämde mig för att smyga uppåt för att se om jag kunde identifiera ljudet, kanske var det några andra utforskare som ville fota precis som jag? Vad som gjorde mig desto mer misstänksam var att jag varken hörde röster eller några kameraljud.

Jag kom längst upp utan att hitta någon dock hann jag bli hänförd av Chateau Lumieres fantastiska skönhet. Jag bestämde mig för att smyga ner till bottenvåningen igen, det märkligt bankande och bultande ljudet hade inte avtagit och därför hade jag bestämt mig för att det säkert var någon dörr eller kanske ett fönster som slog i vinden.

När jag kom ner på bottenvåningen så kliver någon sorts vaktmästare eller skogsvaktare in genom dörren. I ena handen hade han en ficklampa och i den andra en grov träpåk. FUCK! Vid det här laget var jag inte bara stressad utan även oroad. Frankrike har haft sin beskärda del av terrordåd och jag misstänkte att de inte gärna ville ha utlänningar springandes i deras övergivna hus. Särskilt inte när det fanns skyltar utanför som sade just det, urbexers will be prosecuted.

Den franska mannen var inte bara arg, han var riktigt jävla förbannad. Jag kan väldigt lite franska men jag kunde uppfatta ordet privé! privé! som jag antar står för att det är privata ägor. Jag spelade dum turist och frågade om han ville vara med på kort. Gång på gång tog jag upp min kamera och ville visa hur man tog kort. Han gick igenom min väska i tron om att han skulle hitta sprayburkar och visade mig sen var någon idiot taggat i hallen. Jag fortsatte mitt idiotiska mantra och pratade vidare om hur fint huset var – fast på svenska.

Till slut drog han med mig ut och hytte åt mig att avlägsna mig. Jag gick skyndsamt därifrån, såg till att inte kliva i taggtråden igen och körde väldigt fort därifrån för att undvika eventuell Polis, om han nu skulle ha ringt dem. Det grämer mig att jag inte hann fota henne, Lumiere. Jag har funderat på att åka tillbaka, men samtidigt kanske jag borde lära av mina misstag?

En annan del av Teupitz, notera de ordentliga metallplattorna fastsatta över fönstren.

En annan del av Teupitz, notera de ordentliga metallplattorna fastsatta över fönstren.

Heilanstalt Teupitz visade sig vara en nitlott direkt jag kom dit. Solen gassade och jag försökte hitta en lämpligt molnig plats att parkera bilen på. I vanlig ordning parkerar jag aldrig vid själva objektet utan ser alltid till att ha någon kilometer eller två mellan bilen och platsen jag ska besöka, för att undvika att göra någon misstänksam.

Teupitz var ganska omständigt att ta sig in i eftersom det ligger mellan ett bostadsområde och ett behandlingshem, ett vältrafikerat behandlingshem dessutom där det ständigt passerade människor i bil, på cykel eller till fots. Till slut hittade jag ett lämpligt hål i stängslet som omgärdade det ganska stora sjukhemsområdet. Jag blev direkt besviken då jag märkte att alla byggnader var förslutna med ordentliga metallplåtar, samma som jag en gång träffade på när jag försökte ta mig in i det gamla sjukhemmet Waldhaus Buch.

Skicket på byggnaderna var dessutom otroligt dåligt, vissa hus hade börjat rasa in medan andra såg ut att kunna orka allt mellan några veckor till några år till. Jag traskade omkring längs gångvägarna och sökte efter något att fota medan jag förstod att det inte skulle bli några interiörbilder från Teupitz. När jag börjat gå tillbaka så hör jag hur någon skriker HALT! åt mitt håll.

Hela Heilanstallt Teupitz såg ut såhär, bommade fönster och dörrar.

Hela Heilanstallt Teupitz såg ut såhär, bommade fönster och dörrar.

Jag duckar ner och ser att en väktare stannat just utanför stängslet och tittar åt mitt håll. Jag hade verkligen ingen lust att åka fast på ett privat område där jag inte ens hade kunnat fota något. Skyndsamt men försiktigt började jag ta mig tillbaka dit jag kom från men desto närmare jag kom, desto mer sjönk mitt humör. Väktaren hade parkerat bara ett tiotal meter från hålet i stängslet där jag skulle behöva komma ut.

Just som jag stod och spanade efter andra vägar ut från sjukhemsområdet så passerar en man på andra sidan stängslet och jag ser min chans att ta mig ut och ta rygg på honom, i hopp om att på något sätt få det att verka som att han och jag har slagit följe. Som ett av ödets nyck så lyckas jag klättra ut genom hålet i stängslet och kan följa tätt bakom den intet ont anande räddaren i nöden.

Just Teupitz var kanske inget jag hade kunnat lösa med research, väktare är svåra att förutse och hade jag fått lite mer tid på området hade jag säkert funnit något värt att fota. Däremot är det en bra lärdom att alltid vara på sin vakt och vara öppen för de lösningar som öppnar sig.

I våras var planen att besöka Vårdhemmet igen för att se hur det klarat sig, lokalpressen har skrivit allt mer om det och det har anordnats allt från airsoft-tävlingar till lajv på platsen. Vid ankomsten så står en polisbil på gården och väntar. Vistelsen hann alltså inte ens börja förrän den var över även om jag hellre var med om det än att bli uthämtad av Polisen.

Några korta råd:

  • Kom väl förberedd. Har du adressen så har du även koordinaterna, ta med båda. Ta med koordinaterna i de format du kan få fram, alla GPSer kan inte hantera alla olika koordinatformat.
  • Titta på kartbilder över området så att du vet hur du ska ta dig in på platsen och därifrån.
  • Ladda batterierna i kameran. Jag glömde det en gång men glömmer det aldrig igen.
  • Åker du utomlands för att se något så se till att ta med dig två eller tre platser till. Då slipper du ha rest i onödan om det visar sig att ditt förstahandsval inte är möjligt att besöka.
  • Parkera inte precis framför det du ska titta på, det drar till sig onödig uppmärksamhet.
  • Förstör ingenting. Flytta inte på möbler eller annan inredning utan lämna platsen såsom du fann den. Även om det kan kännas lockande att försöka skapa en stämning i ett rum så ser det oftast ganska fejkat ut på bild och du tappar äktheten i rummet.
  • Ta inte med dig något från platsen. Anledningen varför du fotar är för att kunna bevara platsen såsom du fann den. Börjar du och andra ta med sig saker från objektet du besökt så blir det snabbt ointressant för andra att besöka.
  • Tänk på att vara diskret. Är ni flera så håll nere volymen på samtalen, se var ni sätter fötterna osv. Då minskar risken att bli upptäckta av grannar och vakter.
  • Sist men inte minst, ta hand om dig och sätt säkerheten före allt. Ett bra exempel på då jag valde att avbryta var när jag var på väg upp i Chateau Miranda, på ovanvåningen finns ett mycket omskrivet badrum med dubbelbadkar. Vägen dit var däremot svår, golvet hade rasat ner och det enda som fanns kvar var bjälkarna som golvet vilat på. Jag hade kunnat gå de futtiga tiotals meterna över men något sa mig att jag skulle kunna tappa balansen och då skulle semestern med all säkerhet vara över. Att ramla fyra meter rakt ner på en massa bråte är inte receptet på en bra semester.