Villa Gramophone eller Chateau Gramophone som vissa benämner det blev en mycket märklig upplevelse. Sedan lite mer än ett år tillbaka har herrgården systematiskt tömts på ägodelar från den tidigare familjen i syfte om att sälja huset men framför allt marken som herrgården är placerad på. Detta betydde alltså att jag kom fram till ett hus helt länsat på sina materiella minnen. Familjens livsglädje satt dock fortfarande i väggarna och deras respektive öden kändes nästan som husets lunga.

Det är inte klart vad som hände eller varför man övergav den tidigare så stiliga herrgården men på något sätt är det som att platsen och huset vägrar glömmas bort. Knarret under fötterna från den förmultnande trätrappan som envist sträckte sig uppför tre våningar, lät ovanligt. Dovt och speciellt, som en gammal man som ojade sig över framtiden. Jag dramatiserar förvisso men det var känslan som infann sig när jag försiktigt och systematiskt navigerade genom rummen.

Jag är van att finna rum och platser som helt tömts på sitt originalinnehåll och på något sätt är det något av en lugnande och inspirerande upplevelse, att utan störande faktorer försöka skapa sig en bild av vad som en gång hände och skedde. Vad jag direkt lade märke till var de majestätiska strukturtapeterna som smyckade väggarna på varje våning, i så gott som varje rum.

Mitt i huset fanns alltså hemmets nav, den massiva trätrappan som förband våningarna med varandra. Sobert klädd i en tjock matta såg det nästan ut som att den var förberedd på vinter och kalla dagar, något som om man dömer huset kring sitt övriga skick, var något det varit med om många gånger tidigare. Naturens regn och rusk hade gjort sitt för att pocka hål i taket på vindsvåningen men också för att piska små hål i husets glasrutor.

Jag tycker man alltid ska ha respekt för de platser man besöker. Att inte förstöra, att inte stjäla något och att inte lämna något efter sig är för mig en självklarhet och i Villa Gramophone kändes det som ett krav man inte kunde förhandla bort. Själva huset är fint men inget “speciellt” i jämförelse med tex Chateau Miranda och insidan är tom men inte nog nedgången. Men ändå var det något speciellt med Villa Gramophone, huset hade karaktär och krävde särbehandling, på något sätt.

Visiten i sig var dock väldigt märklig då jag vid det här laget inte riktigt visste om jag hade glöden som behövdes för att utöva den här hobbyn längre. Villa Gramophone ligger i ett väldigt vältrafikerat och aktivt område med ombyggnationer in på knuten och en mycket livligt skola just bredvid. Men det var inga problem att scouta området och sedan välja en läglig tidpunkt för att klättra in. På något sätt var det ett “wakeup call”, att jag måste börja fokusera på platser som betyder något för mig och inte bara för att de ligger nära varandra.

Så kanske är det därför jag känner en sådan tillhörighet med herrgården, den var en av många pusselbitar i att forma mig och min framtid precis som den gjort med sina tidigare gäster, men då i något större skala vill jag inbilla mig. Att ha sett ett så pass intressant byggnadsverk, oavsett om det till största del är baserat på mitt tycke och tänk eller om det handlar om husets historia, så är det en upplevelse jag aldrig vill byta bort.