Det är inte ofta jag hamnat i trubbel när jag klättrat, krupit och smugit omkring bland övergivna byggnader och gårdar. Men sommaren 2017 hamnade jag rakt framför en arg belgare som inte bara ville ringa Polisen utan även var villig att hålla kvar mig för egen maskin om det behövdes.

Vi tar det från början. Det var sent. Oftast börjar dagarna ganska tidigt. Jag kastar mig in i bilen vid 08-snåret och är sedan ute på vägarna till 19-20 på kvällen. Jag hade anlänt till dagens sista besöksmål, La Boucherie.

Det var ett hus som tidigare tillhört en slaktare som på bottenvåningen drev sin verksamhet med styckning och försäljning medan han och hans familj bodde på övervåningen.

Should I stay or should I go?

La Boucherie var tämligen belamrat av skyltar med diverse budskap om att det var privat mark och tillträde förbjudet. Skyltarna var så pass många och nya att jag funderade på om det låg någon på lur i buskarna.

Förutom ett antal skyltar så var det omgärdat av en tjock häck men är det något jag lärt mig så är det att det oftast finns ett parti i täta häckar som är lite utarmad och tillåter passage ganska enkelt.

Tangenterna på pianot var bruna av smuts och skvallrade om ett idogt användande.

Väl inomhus så möttes jag av en varité av rum. Ett gammalt kök välkomnade mig med dammiga flaskor och en FM-radio som av de nötta knapparna såg ut att vara tämligen välanvänd. Tangenterna på pianot var bruna av smuts och skvallrade om ett idogt användande.

Utan adrenalinet inget besök

Vidare in i huset så blev det stundtals allt svårare att röra sig obemärkt då det vissa gånger var helt kolsvart inomhus. Jag har en tendens att vara ganska hög på adrenalin så jag kände inte för att både rigga upp kameran på stativet samt försöka mig på någon sorts lång utlösare med mobilens lampa som enda belysning.

Så jag begav mig upp på övervåningen där det blev väldigt tydligt att det en gång bott några som skulle kunna ha förväxlats med dig eller mig, om än något till åren komna.

Huset kändes orört och förutom vissa klädesplagg som fanns utplacerade lite väl lämpligt så kändes det som en plats som faktiskt fått vara ifred. Det fanns spår av det vanliga rotandet genom lådor i jakt på.. jag vet inte? Värdesaker? Souvenirer? Något letar människor iallafall efter och de har inte vett nog att återställa ordningen.

Jag gillade besöket och försökte göra mitt bästa att lugna nerverna. Byggnaden ligger just vid huvudleden som går genom samhället så antalet bilar som passerade var väldigt många och varje gång ryckte jag till.

Efter ungefär en timmes vandrande genom korridorerna och ett otal bättre (och sämre) bilder så bestämde jag mig för att det var dags att avveckla. Att ta sig ut genom den omgärdande häcken var mera komplicerat än jag trodde. Att ta sig därifrån obemärkt skulle bli svårare än jag hade räknat med.

Självklart sammanstrålar livets alla jävligheter och en arg belgare stannar sitt fordon och kliver ut.

Självklart sammanstrålar livets alla jävligheter och en arg belgare stannar sitt fordon och kliver ut. Med ett ordentligt eftertryck i rösten frågar han vad jag håller på med och jag försöker skylla ifrån mig. Han rycker upp telefonen och säger åt mig att Polisen ska tillkallas, ajdå!

Ajdå blir snabbt ett adjö när jag bestämmer mig för att lägga benen på ryggen. Vad jag inte hade tänkt på var att, även om jag är en hyfsad löpare, så är man betydligt långsammare med 10+ kg utrustning på ryggen. Naturligtsvis följer han efter sig med sin bil medan jag springer allt jag kan. 

I en kombination av riktig bondröta och ödet (?) så lyckas den galna belgaren passera mig när jag tvärstannar vid min hyrbil och slänger mig in i framsätet. Jag ser hur han försöker vända och jag trycker på gasen. 

Jag skämtar inte men jag körde med hjärtat i halsgropen i minst en kvart för att undkomma honom. Hur länge han jagade efter mig vet jag inte men jag visste att jag hade inte tänkt träffa farbror Polisen just den kvällen, särskilt inte när det var kvällen innan jag skulle åka hem!

Det är såklart en risk man tar, man kan alltid bli ertappad eller tagen när man kliver omkring på ställen där man inte ska vara men bara för det tänker jag inte ge mig självmant.

Det är såklart en risk man tar, man kan alltid bli ertappad eller tagen när man kliver omkring på ställen där man inte ska vara men bara för det tänker jag inte ge mig självmant. Särskilt inte när jag inte förstör något utan gör allt i min makt för att bevara allt såsom det var när jag anlände.

Hur som helst var det otroligt stressande, spännande och nervkittlande. Det är inget jag önskar ska hända igen men det var samtidigt fruktansvärt kul att ha varit med om något av en biljakt!