Tyvärr har jag inte så mycket information om den här gamla men charmiga bondgården. Belägen precis vid en väg så är trafiken konstant men det märks att den stått tom länge.

Innergården mellan boningshuset och de olika byggnaderna är belamrad med buskar och sly. Jag som gillar att ta mig fram så tyst som det bara går fick en rejäl utmaning i att dels undvika den obligatoriska biten taggtråd som låg precis vid grinden och att därefter försöka undvika att kliva på alla torra kvistar.

Bondgården är ganska liten och huset är ändå mindre. I såna här fall önskar jag att jag hade haft mer information kring de som en gång levde här. Dels för att fylla ut luckorna där kreativiteten inte riktigt räcker till men också för att kunna göra bilderna mer rättvisa.

Besöket blev ganska kort men ändå lika fascinerande. Huset är fortfarande välfyllt av minnen och helt utan grafitti eller övrig förstörelse, något som är väldigt ovanligt och alltid kul att uppelva oavsett plats eller storlek på besöksobjektet.

Däremot lär det inte förbli så. Det är ett oundvikligt faktum att varje plats har sin tid och sitt rum, till slut kommer de mest välbevarade att möta sitt öde. Kanske är det därför det är så fint att få kliva in och hjälpa omvärlden att minnas vad det en gång var.

För även om det vid första anblick bara är en övergiven bondgård så var det en gång någons hem.