Skrunda-1 var namnet på en av Sovjetunionens många topphemliga städer. Städerna användes till allt från militär forskning och utbildning till signalspaning och Skrunda-1 sällar sig till det senare. Där byggdes en enorm radarstation upp som skulle medverka att i ett tidigt stadie upptäcka attacker från t.ex USA och göra det möjligt för sovjeterna att retaliera.

Hemlighetsmakeriet kring bygget och placeringen var otroligt stort. Skrunda-1 anlades i de lettiska skogarna några mil utanför Riga och i sedvanlig sovjetisk ordning så namngavs staden efter en närliggande stad, i det här fallet Skrunda och namnet blev därför Skrunda-1. När konstruktionen av radaranläggningen inleddes 1955 så visste ingen av de kontrakterade firmorna vad de byggde och fick extra betalt för att arbeta efter de ritningar de fick och inte ställa några onödiga frågor.

1971 var radaranläggningen färdig, 17 meter hög och 250 meter lång fördelad på fyra byggnader. 1980 hade även ett samhälle byggts upp för att serva de som arbetade med signalspaningen. Totalt bodde det som mest 5000 personer i området varav 110 var civila som skötte den vardagliga lunken som omfattade drift av allt från sjukhus, skola till butiker och handelsträdgårdar. Övriga 4800 var anställda inom den sovjetiska armén och arbetade uteslutande med att utveckla, förfina och använda den enorma radaranläggningen som nu fanns i Skrunda-1.

Sändaren döptes till Dnepr och var otroligt kraftfull, signalen som skickades ut var mycket sofistikerad och överlägsen övriga radarstatione. Med hjälp av den kunde man spåra objekt på upp till 600 mils avstånd och kunde mycket exakt mäta deras kurs. Även föremål som befann sig utom synhåll kunde spåras, detta genom att man studsade signalen mot atmosfären vilket gjorde att man kunde kringå berg, dalar och jordens krökning.

Dneprs styrka fick människor runt hela världen reda på, inte minst boende i det närliggande området. För precis som med DUGA-stationen så påverkade Dnepr både tv och radio, radiokanaler stördes helt ut och tvutsändningar blev omöjliga att se på. Konstruktören bakom Dnepr påstodde även att det var möjligt att skada radiomottagare med signalen som skickades ut, huruvida det ligger någon sanning i det är oklart men det var en mycket avancerad teknologi för sin tid.

Det räckte dock inte med en sändare utan 1984 byggde man upp ännu en radiosändare som fick namnet Darjal. Större, mer avancerad och betydligt mera sofisitikerad i sin utformning användes den med Dnepr för att granska luftrummet ovan. På grund av att detta kunde sändarna även spåras av myndigheter såsom radioamatörer och det dröjde inte länge förräns det var allmänt känt att det fanns något i de lettiska skogarna.

De störda och uppretade invånarna kunde däremot inte göra så mycket annat än att vänja sig vid att se stundtals inte gick att se på tv eller lyssna på radio. Detta fram tills Sovjetunionens fall då sovjeterna fick dra sig ur land efter land med svansen mellan benen. Sovjet försökte dock förhandla fram ett avtal med de lettiska myndigheterna om att få fortsätta använda Skrunda-1 som en militär bas men den lettiska regeringen vägrade vika sig.

Fyra år efter sovjets fall så revs radarstationerna i Skrunda-1 med hjälp av 360 kilo välplacerat sprängämne. Komplexen hade sedan länge varit tömda på känsliga dokument och viktig elektronik så det var antagligen mer en fråga om Lettlands frigörelse än något annat. Kvar finns några militära byggnader och ett antal slitna civila byggnader, tömda på sitt innehåll och lämnade åt sitt öde.

Tyvärr finns det inte överdrivet mycket foton från staden trots att det är så pass nära till Riga. Intressant nog så såldes staden på auktion för 3 miljoner Euro för några år sedan men vinnaren av auktionen uppfyllde inte sin del av avtalet vilket gjorde att man än en gång auktionerade ut Skrunda-1. Denna gång fann man dock ingen köpare och staden lämnades åter igen till sitt öde.

Nicosia International Airport är ännu ett av alla de problembarn som världen skapat på grund av sin oförmåga att hålla sams. Flygplatsen ligger några mil utanför staden Nicosia i Cypern och var fram tills 1974 landets största och populäraste flygplats. Men så kom den turkiska invasionen av Cypern och som jag skrivit om förut så blev det lite tryckt stämning mellan de två parterna, trots FNs inblandning.

Flygplatsen stängdes och trots att en vapenvila undertecknades senare samma år så har varken cyprioterna eller turkarna försökt göra något konkret av flygplatsen, trots att man flertalet gånger pratat om att starta upp verksamheten där igen.

Istället använder FN flygplatsen för stationering av helikoptrar samt att man även använder basen för aktiviteter utanför flygningen såsom medling och fritidssysselsättningar för meninga. Eftersom FN är stationerade på flygplatsen så är landningsbanorna i utmärkt skick samt att huvudbyggnaden fortfarande underhålls men det finns en byggnad till samt ett äldre kontrolltorn, som man låter tidens tand sakta tugga sönder.

Byggnaden är inte bevakad av varesig vakter eller FN-vakter så det är fritt fram att lite diskret ta sig in och dokumentera den bekanta synen som uppstår när människan tar sin vakande hand från sin skapelse och låter den hänsynslösa verkligheten komma ikapp.

Det finns inte mycket som slår ett övergivet nöjesfält eller kanske en radioaktiv stad men helt klart så kommer ett övergivet fängelse högt upp på listan över intressanta och häftiga resmål. I East Meadow finns Nassau County Correctional Facility som är just det, ett fängelse som övergivits när det inte längre klarade statens säkerhetskrav. Fängelset är dock i mycket gott skick, detta eftersom det fortfarande används men då som bakgrund vid inspelningar av tvserier och filmer.

Dessutom är inte inte omöjigt att själv få besöka fängelset, den lokale sheriffen är mycket vänligt inställd till att arrangera enklare guidade turer för intresserade personer som vill se hur ett fängelse faktiskt ser ut från insidan. Det finns tyvärr inte så mycket information om själva fängelset eller dess historia men av bilderna att döma så har det nog en hel del historier att berätta.

Mycket är, som brukligt, kvarlämnat för att återupptäckas gång på gång när besökare stiger in i rummen. Tack vare filmindustrin så kommer fängelset att fortsätta finnas kvar och glädja intresserade utforskare, ett privilegium som inte är helt självklart alla gånger.

Det skulle bli Asiens största nöjesfält men det blev en av världens största ruiner och ett finansiellt fiasko, bara ett stenkast utanför Peking. Bygget av Wonderland hann knappt påbörjas förräns man stötte på patrull med de lokala jordbrukarna. Entreprenörerna och jordbrukarna kunde inte komma överrens om hur man skulle värdera den mark som nöjesfältet byggdes på vilket till slut gjorde att hela projektet lades ner 1998.

Försök att återuppta bygget och färdigställa nöjesparken togs så sent som 2008 men utan att några framsteg kunde göras vilket än en gång lämnade den ödliga platsen åt sitt öde. Det som en gång skulle bli 49 hektar nöjesfält består av några få byggnader, en ordentligt tilltagen parkeringsyta och några enorma stålskelett som skulle husera några av Wonderlands många åkturer.

Nedläggningen av Wonderland tillsammans med New South China Mall, det övergivna köpcentrat, har gett diskussionen kring en kommande fastighetsbubbla i Kina ytterliggare bränsle och det är inte helt utan anledning. Kina har förutom köpcentrat och nöjesfältet även ett antal enorma städer däribland Kangbashi som i princip står tomma. Det är väl bara Ryssland som toppar dem när det gäller enorma konstruktioner som byggs upp för att kort därefter lämnas åt sitt öde.

Nyligen började det pratas om att Wonderland skulle rivas. Detta eftersom lokalbefolkningen i allt raskare takt monterar ner de kala stålskeletten och därefter säljer vidare metallen, något som säkerligen sticker i ögonen på politiker och byggherrar men som också utgör en säkerhetsrisk för förbipasserande. Om och när en eventuell rivning kan vara aktuell är oklart men har du vägarna förbi Peking så ta en tur förbi Wonderland, det lär vara en upplevelse utöver allt annat.

Inpassage till Seversk

Då och då stöter man på begreppet stängda städer, iallafall om man rör sig i samma kretsar som mig. Vad ingår i begreppet “stängd stad” och finns de fortfarande?

Kort och gott: mycket och ja. Stängda städer och områden finns och har funnits över hela jordens yta men är i dagsläget mest utbrett i Ryssland där det finns minst 42 stängda städer men Ryssland är på inget sätt unikt. I USA höll man Oak Ridge stängt för allmänheten under utvecklingen av de första atombomberna Little Boy och Fat Man. Oak Ridge är sedan länge fritt tillgängligt för allmänheten men det finns faktiskt en stängd stad i USA just nu, Mercury som ligger i Nevada. 

Mercury driftas av USAs energidepardement och har under årens lopp använts som en av många projektområden för experiment av bland annat radioaktiva material eller giftiga tillsatser. Dock ligger de flesta experimenten nere just nu vilket har gjort att staden avfolkats men den förblir ändock utom räckhåll för civila utan särskilt tillstånd.

Inpassagen till Zheleznogorsk

Men vad har då ryssarna alla sina avskärmade städer till och hur stängda är de? De ryska städernas anonyma tillvaro är rigoröst tilltagen. Ingen okänd eller obehörig släpps in utan rätt papper. Beroende på vilken stad du ämnar besöka så måste du ha tillstånd från myndigheterna eller i värsta fall, ett jobb som i staden som ger dig tillträde. Staden Mirny t.ex var en av de många platser som användes för utpostering av långdistansraketer vilket gjorde att staden aldrig ens nämndes i media förräns 1983, 23 år efter att staden bildats.

Tryokhgorny är otillgänglig för allmänheten på grund av att man producerar delar till kärnreaktorer medans Fokino är stängd eftersom den ryska flottan har sin huvudbas här. Alla städer har en specifik anledning till varför de står under statens beskydd (även om det är lite oklart i fallet Norilsk) men det handlar överhängande om kärnkraft och relaterad utveckling. Dock är det inget som säger att en stad måste vara operativ för att vara avstängd för allmänheten, tre bra exempel är Pripyat, stadsdelen Varosha och ö-staden Gunkanjima.

Stängda städer är inte nödvändigtsvis rena städer..

Synonymt för alla städer oavsett vilket land de ligger i är att de lyder blint under den aktuella staten och även om det inte inkräktade på invånarnas frihet, de kunde oftast komma och gå som de ville, så kompenserade staterna oftast invånarna med bättre boendevillkor eller ett lönetillägg som plåster på såren. Kontrollen var oerhört viktig och städerna fanns aldrig med på några officiella kartor utan endast på kartor som säkerhetstjänsten var utrustade med.

Detta gjorde navigering till staden lite knivigare än till andra, vanliga städer. En stängd stad fick oftast samma namn som den närmaste grannstaden, men med ett nummer på slutet. T.ex Chelyabinsk-65 eller Arzamas-16. Ville du då åka buss till Arzamas-16 fick du åka mot Arzamas och sedan hoppa av vid hållplatser som bara visade hur långt det var kvar till Arzamas. I Sverige har vi inte haft någon stängd stad men väl militärbaser som varit hemligstämplade med den starkaste sekretess som går att uppmana. Ett exempel på det är örlogsbasen Muskö som vid en period var Sveriges sista försvar om någon utomstående stat skulle anfalla.

Som vilken industristad som helst.. men under den anonyma ytan..

Det är lite spännande med alla dessa stängda städer men det är i själva verket samhällen som alla andra, skillnaderna ligger i verksamheten som bedrivs i de industrier som är belägna på den aktuella orten. Forskning, vapentester och utveckling av försvar som annars skulle varit lite omständigare att företa sig. Dock är det inget som förekommer på öppen gata, för även om det är en för allmänheten otillgänglig plats så är det i själva verket bara en extra ring av säkerhet som i sig inte ger så otroligt mycket i dagens tid med satelliter och underrättelseteknik.

För fem år sedan så läste om en bunker någonstans utanför Berlin som hade hittats i ett nästan perfekt skick men som bara skulle visas under några få månader för att sedan plomberas och aldrig öppnas för mänskligheten igen. Jag minns hur jag rasade över det där. Jag kunde inte förstå hur man kunde göra något sånt, varför inte hålla det öppet för allmänheten om bunkern ändå var byggd?

Tiden gick och jag hade sedan länge tappat bort länken, det var inte förräns häromkvällen som jag kom att tänka på den plomberade bunkern som skulle finnas någonstans i Tyskland. Det visar sig att den byggdes för att husera den östtyska generalen Erich Honecker och 400 (!) av hans tjänstemän där de skulle kunna vistas upp till två veckor i händelse av ett anfall. Bunkern byggdes upp kring en stad som mest beboddes av medlemmar ur den fruktade säkerhetstjänsten Stasi, man kan alltså säga att Erich var i säkert sällskap om han skulle befinna sig på plats.

Bygget påbörjades i slutet av 70-talet och under de fem år som bygget pågick så misstänkte inte kringresande eller civila något utan man antog att det var ett missilsilo som byggdes. 85.000 ton betong användes för att skapa det 7500 kvadratmeter stora komplexet, som fick namnet Bunker 17/5001. Den placerades under ett fyra meter tjockt lager av armerad betong som skulle stoppa mot direkta träffar av t.ex bomber och skulle dessutom skydda mot radioaktiv strålning och biologiska vapen.

Vad som gjorde Bunker 5001 speciell var sättet man säkrade byggnaden mot anfall. Byggnaden var indelad i olika rum som alla var klädda i stål och hängde i enorma stålvajrar som gjorde att rummen kunde svaja likt en gigantisk pendel. Upp till 40 centimeter kunde rummen röra sig för att på så sätt bättre stå emot tryckvågor från t.ex kärnvapen. Vajersystemet är också anledningen till varför man tvingades stänga och plombera bunkern, det gick inte att garantera besökarnas säkerhet.

Att rusta upp byggnaden för att få den säker och i något som liknade det operativa tillståndet skulle kräva enorma utgifter. Enligt vissa experter skulle notan för en restaurering landa på tiotals miljoner, om det ens räckte. Då är det inte så svårt att förstå varför man valde att stänga stället, men det gör det inte mindre sorgligt. Idag är Bunker 5001 sedan länge stängd och förseglad. Det var i oktober 2008 som dörrarn stängdes för sista gången men vem vet, kanske öppnas dörrarna någon gång i framtiden?

Det är dock möjligt att besöka Bunker 17/5001 virtuellt via en tysk hemsida som några riktiga fantaster står bakom. Om har skoltyskan färskt i minnet eller kan leva med att navigera virtuellt utan all back story så kan du göra det via tour.bunker5001.com.

Metropolitan Area Outer Underground Discharge Channel eller G-Cans om man vill förkorta det är Japans variant på en badkarspropp, fast i gigantiskt format. Det är en magnifik skapelse gjord för att hantera de enorma mängder regnvatten som ansamlas under tyfonperioden. Utan G-Cans skulle det finnas en klar risk att Tokyo och angränsande samhällen skulle dränkas under de enorma vattenmängder som landet varje år utsätts för.

Bygget påbörjades 1992 och färdigställdes 2009, det är fördelat på fem stycken 65 meter höga silos som samlar regnvatten vilka därefter töms ut i en enorm kall kallad the Temple. Det är en enorm reservoar med måtten 25 x 177 x 78 meter och när den börjar bli full så ett antal jetdrivna pumpar över och tömmer salen på vatten – 200 ton vatten per sekund pumpas ut. Inte helt oväntat så är det världens största anläggning för hantering av regnvatten.

Storleken på skapelsen är hett omdebatterad och dimensionerad för att klara av intensiva dygnslånga översvämningar med extrema skyfall, men det är väl lika bra att bygga ordentligt när man håller på. När det regnar är det svårt att få cementen att bränna ordentligt. Om du befinner dig i Japan med några timmar över så kan du tisdag till fredag besöka G-Cans och få vandra i de enorma salarna i någon av de guidade turerna. Turerna är gratis men guiden talar endast japanska så ta gärna med dig en tolk om du vill förstå vad allt egentligen handlar om.

Livet i den ryska staden Norilsk är minst sagt prövande. Både för människan och miljön. 2010 utnämndes staden till en av världens tio mest förorenade platser och det är inte svårt att förstå varför. Sedan 40-talet  världens största nickelgruva huserat vid staden, en gruva som hittils har producerat mer än 300.000 ton nickel och 419.000 ton koppar. Gruvdrift världen över har alltid varit en smutsig bransch men Norilsk har en mycket säregen ställning.

Enligt beräkningar så står nickelbrytningen i den gruvan för 1% av världens utsläpp av svaveldioxid vilket resulterar i sura regn, försurning av miljön och odrickbart grundvatten. Nedsmutsningen runt Norilsk är så omfattande att det numera även finns pengar att tjäna i att processa själva jordskiktet kring staden – alltså översta skiktet av marken. Invånarna i staden förgiftas varje dag av en kompott bestående av kadmium, strontium, cesium, selen och bly – bara för att nämna några. Det beräknas att gruvdriften i Norilsk släpper ut fyra miljoner ton farliga ämnen varje år.

Staden i sig är dessutom mycket speciell. Belägen i Sibirien så är inte klimatet det lättaste att leva med. Under vintrarna stannar kvicksilvret vid -30 medans det under sommaren kan bli upp till 20 grader varmt. Under vissa vinterdagar kryper temperaturen ner mot -50 grader, något som inträffar mer ofta än sällan. Det tillsammans med den oerhörda nedsmutsningen, som dödat det mesta i naturlig väg, ger vardagen en enorm känsla av misär.

Något som ytterliggare spär på misären är den korta medellivslängden. I Norbilsk stannar den mellan 46 – 48 år medans övriga Ryssland landar kring 64 år för män och 76 år för kvinnor. 2001 beslutade dessutom myndigheterna att stänga staden Norbilsk för utomstående, endast ryska och vitryska medborgare får besöka staden. Varför den stängdes är inte helt klargjort, vissa städer stängs av militära skäl medans vissa stängs av rädsla för industrispionage.

Norbilsk kanske har fått en mera anonym tillvaro på grund av ryssarnas ovilja att ta tag i problemet med nedsmutsningen kring nickelbrytningen. Även om det statliga verket som sköter gruvdriften har lovat att sänka utsläppen med två tredjedelar inom fem år så är det knappast något man visar upp för utomstående. Att besökare av staden kommer hem med sotfyllda lungor är ingen ovanlighet men att dessutom vara förgiftade av tungmetaller är knappast något som ger landet bra PR.

Kantubek är ännu en rysk övergiven stad men skillnaden mot många andra är att den här har ett betydligt mörkare förflutet än många andra övergivna städer. Staden Kantubek var belägen på ön Vozrozhdeniya, Uzbekistan. Vozrozhdeniya betyder ”återfödelse” vilket är ett ganska ironiskt namn med tanke på vad som egentligen hände på ön.

Kantubek hade som mest 1500 invånare som alla jobbade mot samma mål. De var en del i Sovjetunionens forskning kring biologiska vapen och utvecklandet av nya nervgaser och gifter. Forskningen kretsade bland mjältbrand, smittkoppor och harpest. Mjältbrand känner ni säkert igen, det var giftet som skickades till amerikanska tjänstemän efter attacken mot World Trade Center 2001 och är otroligt giftigt – i obehandlat tillstånd så är dödligheten 97%.

På ön fanns förutom ett labb och en militärbas även några butiker, ett café, en skola för barnen till familjerna som arbetade på ön och ett sjukhus. Vattnen kring ön patrullerades konstant av militär för att förhindra att utomstående spioner tog sig iland. Vad man däremot inte hade räknat med var att ön skulle komma att krympa – eller växa, beroende på hur man ser på saken. Vattenflödet till Vozrozhdeniya minskade i takt med att ryssarna anlade mer och mer jordbruk vilket gjorde att sjön kring ön torkade ut och på 30 år hade öns yta ökat från 200 km2 till 2000 km2.

Det förtog mycket av den strategiska placeringen av labbet. Tanken var att kunna ha ett topphemligt labb omgärdat av vatten på alla sidor som skulle göra det omöjligt att infiltrera men i takt med att vattnet sinade så tvingades man flytta hamnen allt längre från huvudbasen, vilket spädde på omkostnaderna för transporter från hamnen till basen och introducerade även en säkerhetsrisk i och med att det till slut skulle gå att ta sig till basen via landvägen.

Som om det inte var nog så avlöpte inte forskningen helt smärtfritt heller. 1971 smittades tio personer varav tre dog efter ett mindre utsläpp av smittkoppsbakterier. Men så kom det beryktade fallet för Sovjetunionen och 1992 drogs forskningen in vilket betydde att forskare och militär lämnade sina posteringar. Känslig utrustning monterades ner och togs med men alla behållare, fyllda med nervgas och andra gifter, lämnades kvar. Det var bara en tidsfråga tills behållarna började läcka och inte förräns 2002 hade USA tillsammans med Uzbekistans representanter städat upp basen.

Som en liten bonus upptäckte man då att ryssarna använt Kantubek och kringliggande områden som dumpningsområde för mjältbrandsbakterier. De hade skeppats till Kantubek från andra militärbaser och hade blandats med natriumhypoklorit (blekmedel), som skulle ta död på bakterierna. Men saneringspersonalen fann flertalet platser där tunnorna sprungit läck och spytt ur sig bakterier som fortfarande var potenta mördare.

Staden och ön är idag övergivna och sanerade men helt ofarliga är de inte, det finns fortfarande lämnade behållare och provrör som man inte vet vad de innehåller. Förhoppningsvis har saneringen tagit hand om det allra värsta men om du har vägarna förbi så kan det vara en god idé att hålla fingrarna i styr.

Demon Core kallas något som mycket väl skulle kunna vara djävulens skapelse. Det var ett klot av plutonium som var mycket nära sin kritiska massa, alltså väldigt nära en kärnexplosion. Klotet, som vägde lite mer än 6 kilo, användes av forskare under 40- och 50-talet för att göra vissa mer eller mindre vetenskapliga experiment. Experimenten gick ofta ut på att klotet omgärdades av block av volframkarbid som flyttades närmare och närmare klotet.

Volframkarbiden gjorde att klotet närmade sig sin kritiska massa ytterliggare och man närmade sig alltså en atomklyvning. Det var helt enkelt en lek med ödet, en lek som två gånger visade sig leta till döden. Första incidenten ägde rum den 21a augusti 1945. Det var forskaren Harry Daghlian som i ett försök att hitta plutoniumklotets kritiska massa gick lite för långt. Han omgärdade sfären av block gjorda av volframkarbid och just som han skulle lägga ner det sista blocket så ljöd automatiska system installerade för att mäta hur mycket neutroner plutoniumklotet utsöndrade.

Harry avbröt då experimentet men när han försöker ta bort det sista blocket volframkarbid så tappar han ner det, rakt på plutoniumkärnan och den nådde direkt kritisk massa vilket utlöste en kärnreaktion vilket resulterade i att Harry Daghlian ådrog sig oerhörda strålningsskador. Man har beräknat att han utsattes för 5.1 Sv (Sieverts) vilket går att jämföra med att röntga käken hos tandläkaren, en procedur som utsätter mottagaren för mellan 5 – 10 μSv. 1 Sv är lika med 1000000 µSv. Så man kan säga att han utsattes för 100.000 besök hos tandläkaren, vilket inte heller låter helt mysigt.

Harry hade kanske kunnat klara sig lite bättre om han inte hade haft sån otrolig otur. När volframkarbiden träffade plutoniumklotet så försökte han desperat slå bort det men utan framgång. Inte förräns efter att han monterat isär en del av hela anordningen lyckades han stoppa kärnurladdningen. Efter det så var det bara en fråga om tid när han skulle börja uppvisa första tecknen på strålskador och trots intensiva behandlingar så avled han 25 dagar efter olyckan hade inträffat.

Den andra incidenten med the Demon Core skedde i slutet av maj 1946 då forskaren Louis Slotin utförde ett experiment som kallades tickling the dragons tail. Experimentet kom att kallas så på grund av de extrema riskerna som omgärdade hela proceduren. Det var en variant på Harry Daghlians experiment men till skillnad från det förstnämnda så försökte man här hitta den exakta punkten då en massa blir kritisk och en kärnreaktion uppstår.

Experimentet genomfördes genom att två ihåliga halvor av beryllium sänktes ner över plutoniumkärnan. Beryllium, precis som volframkarbid, användes för att tvinga plutoniumet mot sin kritiska massa men om de två halvorna skulle läggas helt mot klotet skulle det innebära en omedelbar kärnreaktion och en följande livsfarlig strålning. Det enda som såg till att halvorna inte slöt sig runt klotet var Slotin och en skruvmejsel som han använde för att sänka och höja halvorna för att därmed manipulera plutoniumets reaktivitet.

Naturligtsvis tappade Louis taget med skruvmejseln och klotet nådde direkt sin kritiska massa. En ljusblå blixt sköt ut från klotet och en värmevåg träffade Slotin. Slotin handlade snabbt och slog isär halvorna med sin skruvmejsel men vid det laget var det redan försent. Louis Slotin dog nio dagar efter det misslyckade experimentet av akut strålförgiftning. Dock räddade han livet på övriga deltagare eftersom han stod så böjd över objektet att han därmed skyddade dem från strålningen.