При́п’ять / Pripyat

Medans jag har resan i någorlunda färskt minne ska jag försöka sammanfatta tankar och känslor kring min och min sambos andra besök i den övergivna och radioaktiva staden Pripyat. Under hösten 2011 genomförde jag min första resa (läs mer om den och tankar kring det hela här) och den kvällen på hotellet så visste jag att jag ville tillbaka, för att se mer.

Det tog en hel del funderande men mest bara “mental mognad” för att låta allt sjunka in och känna efter vad som egentligen var aktuellt. Resan förlades till just efter UEFA 2012 eftersom priserna på flyg och hotell var skyhöga samt att det skulle bli betydligt lugnare både i Kiev och i Pripyat om man åkte efter att alla fotbollsfans lämnat landet.

Allt gick mycket smidigt till, rundturen bokades via Sergei på SoloEAST och datumet spikades. Dock förändrades spelreglerna radikalt under våren då det över en natt bestämdes att inga turister skulle få gå in i husen utan ville man besöka staden fick man se den från gatorna. En enorm besvikelse infann sig.

Jag vet inte riktigt vad som hänt, enligt Sergei så var det en tysk turist som ramlat och enligt vår guide så var det en grupp som gått upp på taket på en av byggnaderna och hade blivit upptäckta av vakterna. Att gå upp på taken är som bekant ett stort ajabaja men ser ingen så gör det inget, tills nu. Så när det var dags för rundturen så var jag ganska fundersam över vad som skulle bli. Chaufför mötte upp vid hotellet eftersom jag valt att boka en privat tur för att få så mycket att säga till om som möjligt.

Det första guiden sade när vi träffades var att man inte fick gå in i några hus. Suck. Jag försökte förhandla lite och berättade att jag sett alla vanliga turistmål såsom pariserhjulet osv men det var fruktlöst. Det gav däremot möjligheten att besöka lite platser utanför staden som glöms bort och där får man gå in, däribland busstationen, som jag har velat se då den är väldigt praktfull.

När vi lämnat chauffören första gången så viskade guiden försiktigt till oss att om jag lovade att inget säga så kunde man få gå in i några hus och efter att jag kommit med förslaget om att vi kunde skippa bilen i staden och istället få gå omkring så fick starten på dagen en lite mera positiv ton. Men. Jag ville gå in i husen i staden.

Jag ville gå upp på översta våningen i Hotel Polissia och se trädet som växer där och blicka ut över staden, jag ville gå in i simhallen igen och dra mina fingrar längs det trasiga kaklet och jag ville andas in den instängda luften i något av hyreshusen. Min tanke med resan redan från början hade varit att få gå runt i staden och utforska det vardagliga livet invånarna kunde ha levat, att besöka deras forna bostäder och ta in alla intryck.

Det gick inte och det fanns inte mycket jag kunde göra. Guiden var relativt ny på sin post så det kändes inte helt möjligt att betala på sidan om för att få komma in i byggnaderna när det gick andra, större grupper, på andra delar av staden som inte heller fick gå in i några byggnader.

Men jag fick se barnhem, det väldigt ståtliga caféet, busstationen, en skola, ett sjukhus, ett varuhus och en hel del andra delar av staden och omgivningen. Allt detta i 31 graders värme. Tack vare att det var en privat rundtur så kunde man välja att lämna bilen bakom oss och faktiskt gå på gatorna och vandra genom staden som invånarna en gång gjorde, istället för att sitta i en bil och se allting genom rutorna.

Det var såklart inte helt enkelt med tanke på den enormt täta vegetationen som gjorde allt i sin makt för att hindra vår framfart. Träden som når upp till hustaken avlöser varandra och marken är täckt av gräs och blommor tillsammans med ris som når upp till midjan. Men det gjorde det hela så mycket mera verkligt och mera värt besväret, desto jobbigare det blev desto roligare och mera intressant blev det!

Att få hela staden serverad på ett silverfat är inte riktigt i min smak och jag hade helst velat få åka dit och gå omkring helt själv med en utsatt tid för hämtning men det lär inte hända under min livstid. Jag inser såklart problematiken i att ha en turist trampandes omkring i en övergiven stad men samtidigt gör jag det inte, vad är skillnaden mot att jag tar flyget till Lund och går omkring där en dag?

Antagligen går jag lättare vilse där med tanke på att jag aldrig studerat en karta över staden medans jag kan orientera det mesta i Pripyat utifrån de kartor som finns. Det var en blandad upplevelse och jag måste erkänna att jag åkte därifrån utan att vara helt tillfredställd. Guiden var hjälpsam men lite för “på” och lät oss inte få särskilt mycket tid i fred, jag hade gärna haft en stund på varje ställe att få smälta och ta in vad man egentligen ser och upplever för att kunna visa den respekten som platsen förtjänar istället för att det ska förvandlas till en total turistfälla.

Samtidigt så var det en underbar dag (även om det var fruktansvärt varmt), att gå omkring i en stad som man vet kommer fortsätta vara död under en lång lång tid är väldigt speciellt. Jag kände mig på något sätt utvald, som att naturen valde att öppna sina portar för mig. Alla kan åka till Pripyat men det krävs ett stort dedikerat mått för att kunna ta sig in i skogen och komma fram till ett barnhem som rasat ihop, bara för att få ta några bilder och gå vidare på en vandringsstig som på ena sidan ackopanjeras av en lekpark klädd med utslagna blommor och grönskande gräs.

Jag tittade inte på klockan när jag traskade genom stadens gator, jag tror vårt strosande tog ungefär 1,5 timme och det känns på ett sätt som bara en början. Dock har jag inte tänkt på att åka tillbaka på allvar eftersom turerna är så begränsade, även om man bokar en privat rundtur så har man ingen möjlighet att kommunicera med guiden innan för att komma överrens om något utan det är helt upp till slumpen.

Men det är klart att tankarna och funderingarna finns där. Att åka dit igen på hösten då det är lite kyligare och få komma in i husen. Upp på något tak. Promenera längs gatorna. Titta närmare på varuhuset och andas in den förvånansvärt orörda luften igen. Det finns i bakhuvudet och måste antagligen mogna lite.