nscm1

Beläget i utkanten från staden Dongguan, en stad på åtta miljoner, ligger köpcentrat New South China Mall. Det är världens största köpcentra sett till antal kvadrat som går att hyra ut och på topplistan över etablerade köpcentrum så kniper New South China Mall (NSCM) andraplatsen efter Dubai Mall. Det som är anmärkningsvärt är att trots att invigningen skedde 2005 så har det aldrig haft en högre uthyrningsgrad än 1%. Det har alltså alltid varit 99% outhyrt.

Detta trots att man siktade högt i bygget av NSCM. Köpcentrat delades upp i sju zoner där varje zon byggdes för att efterlikna en specifik världsdel eller stad som t.ex Amsterdam, Frankrike, Rom och Karibbien. Det byggdes en 25 meter hög replika av triumfbågen, en 2.1 kilometer lång kanal med gondoler och en halv kilometer lång inomhus berg och dalbana som går både inom köpcentrat och utanför.

nscm4

Byggnaden i sig är fascinerande. Över 892.000 kvadratmeter och med plats för mer än 2350 butiker skapar ett mycket fascinerande intryck. Varför ekar byggnaden tom när den är väl tilltagen både i yta, byggnadskvalitet och utbud av aktiviteter? Den största faktorn är läget. Köpcentrat placerades en bit utanför staden Dongguan men är bara åtkomlig via buss eller bil och eftersom de allra flesta boende i staden färdas till fots eller via cykel så finns det ingen möjlighet att ta sig ut till gallerian.

För att strö lite salt i såren så har inte Dongguan någon flygplats och motorvägarna som går in i staden går inte via köpcentrat vilket gör att besökare i staden antagligen missar den enorma kolossen. Bygget drogs igång av en miljadär vid namn Alex Hu men har sedan sitt färdigställande bytt ägare och finansiärer men utan att något faktiskt gjorts för att förändra situationen. Inga cykelvägar har dragits och inga motorvägar har fått nya avfarter.

nscm3

New South China Mall är ett av många tecken på att Kina blåser upp sin ekonomi, precis som så många andra länder, genom att bygga och producera utan eftertanke eller planering. Om inget görs så kommer köpcentrat att vara helt tömt inom några år med bara arkitekternas goda tankar och finansiärernas blåögdhet kvar som ett minne av vad som kunde varit.