Demon Core kallas något som mycket väl skulle kunna vara djävulens skapelse. Det var ett klot av plutonium som var mycket nära sin kritiska massa, alltså väldigt nära en kärnexplosion. Klotet, som vägde lite mer än 6 kilo, användes av forskare under 40- och 50-talet för att göra vissa mer eller mindre vetenskapliga experiment. Experimenten gick ofta ut på att klotet omgärdades av block av volframkarbid som flyttades närmare och närmare klotet.
Volframkarbiden gjorde att klotet närmade sig sin kritiska massa ytterliggare och man närmade sig alltså en atomklyvning. Det var helt enkelt en lek med ödet, en lek som två gånger visade sig leta till döden. Första incidenten ägde rum den 21a augusti 1945. Det var forskaren Harry Daghlian som i ett försök att hitta plutoniumklotets kritiska massa gick lite för långt. Han omgärdade sfären av block gjorda av volframkarbid och just som han skulle lägga ner det sista blocket så ljöd automatiska system installerade för att mäta hur mycket neutroner plutoniumklotet utsöndrade.
Harry avbröt då experimentet men när han försöker ta bort det sista blocket volframkarbid så tappar han ner det, rakt på plutoniumkärnan och den nådde direkt kritisk massa vilket utlöste en kärnreaktion vilket resulterade i att Harry Daghlian ådrog sig oerhörda strålningsskador. Man har beräknat att han utsattes för 5.1 Sv (Sieverts) vilket går att jämföra med att röntga käken hos tandläkaren, en procedur som utsätter mottagaren för mellan 5 – 10 μSv. 1 Sv är lika med 1000000 µSv. Så man kan säga att han utsattes för 100.000 besök hos tandläkaren, vilket inte heller låter helt mysigt.
Harry hade kanske kunnat klara sig lite bättre om han inte hade haft sån otrolig otur. När volframkarbiden träffade plutoniumklotet så försökte han desperat slå bort det men utan framgång. Inte förräns efter att han monterat isär en del av hela anordningen lyckades han stoppa kärnurladdningen. Efter det så var det bara en fråga om tid när han skulle börja uppvisa första tecknen på strålskador och trots intensiva behandlingar så avled han 25 dagar efter olyckan hade inträffat.
Den andra incidenten med the Demon Core skedde i slutet av maj 1946 då forskaren Louis Slotin utförde ett experiment som kallades tickling the dragons tail. Experimentet kom att kallas så på grund av de extrema riskerna som omgärdade hela proceduren. Det var en variant på Harry Daghlians experiment men till skillnad från det förstnämnda så försökte man här hitta den exakta punkten då en massa blir kritisk och en kärnreaktion uppstår.
Experimentet genomfördes genom att två ihåliga halvor av beryllium sänktes ner över plutoniumkärnan. Beryllium, precis som volframkarbid, användes för att tvinga plutoniumet mot sin kritiska massa men om de två halvorna skulle läggas helt mot klotet skulle det innebära en omedelbar kärnreaktion och en följande livsfarlig strålning. Det enda som såg till att halvorna inte slöt sig runt klotet var Slotin och en skruvmejsel som han använde för att sänka och höja halvorna för att därmed manipulera plutoniumets reaktivitet.
Naturligtsvis tappade Louis taget med skruvmejseln och klotet nådde direkt sin kritiska massa. En ljusblå blixt sköt ut från klotet och en värmevåg träffade Slotin. Slotin handlade snabbt och slog isär halvorna med sin skruvmejsel men vid det laget var det redan försent. Louis Slotin dog nio dagar efter det misslyckade experimentet av akut strålförgiftning. Dock räddade han livet på övriga deltagare eftersom han stod så böjd över objektet att han därmed skyddade dem från strålningen.
Leave a Reply