Skrunda-1 var namnet på en av Sovjetunionens många topphemliga städer. Städerna användes till allt från militär forskning och utbildning till signalspaning och Skrunda-1 sällar sig till det senare. Där byggdes en enorm radarstation upp som skulle medverka att i ett tidigt stadie upptäcka attacker från t.ex USA och göra det möjligt för sovjeterna att retaliera.
Hemlighetsmakeriet kring bygget och placeringen var otroligt stort. Skrunda-1 anlades i de lettiska skogarna några mil utanför Riga och i sedvanlig sovjetisk ordning så namngavs staden efter en närliggande stad, i det här fallet Skrunda och namnet blev därför Skrunda-1. När konstruktionen av radaranläggningen inleddes 1955 så visste ingen av de kontrakterade firmorna vad de byggde och fick extra betalt för att arbeta efter de ritningar de fick och inte ställa några onödiga frågor.
1971 var radaranläggningen färdig, 17 meter hög och 250 meter lång fördelad på fyra byggnader. 1980 hade även ett samhälle byggts upp för att serva de som arbetade med signalspaningen. Totalt bodde det som mest 5000 personer i området varav 110 var civila som skötte den vardagliga lunken som omfattade drift av allt från sjukhus, skola till butiker och handelsträdgårdar. Övriga 4800 var anställda inom den sovjetiska armén och arbetade uteslutande med att utveckla, förfina och använda den enorma radaranläggningen som nu fanns i Skrunda-1.
Sändaren döptes till Dnepr och var otroligt kraftfull, signalen som skickades ut var mycket sofistikerad och överlägsen övriga radarstatione. Med hjälp av den kunde man spåra objekt på upp till 600 mils avstånd och kunde mycket exakt mäta deras kurs. Även föremål som befann sig utom synhåll kunde spåras, detta genom att man studsade signalen mot atmosfären vilket gjorde att man kunde kringå berg, dalar och jordens krökning.
Dneprs styrka fick människor runt hela världen reda på, inte minst boende i det närliggande området. För precis som med DUGA-stationen så påverkade Dnepr både tv och radio, radiokanaler stördes helt ut och tvutsändningar blev omöjliga att se på. Konstruktören bakom Dnepr påstodde även att det var möjligt att skada radiomottagare med signalen som skickades ut, huruvida det ligger någon sanning i det är oklart men det var en mycket avancerad teknologi för sin tid.
Det räckte dock inte med en sändare utan 1984 byggde man upp ännu en radiosändare som fick namnet Darjal. Större, mer avancerad och betydligt mera sofisitikerad i sin utformning användes den med Dnepr för att granska luftrummet ovan. På grund av att detta kunde sändarna även spåras av myndigheter såsom radioamatörer och det dröjde inte länge förräns det var allmänt känt att det fanns något i de lettiska skogarna.
De störda och uppretade invånarna kunde däremot inte göra så mycket annat än att vänja sig vid att se stundtals inte gick att se på tv eller lyssna på radio. Detta fram tills Sovjetunionens fall då sovjeterna fick dra sig ur land efter land med svansen mellan benen. Sovjet försökte dock förhandla fram ett avtal med de lettiska myndigheterna om att få fortsätta använda Skrunda-1 som en militär bas men den lettiska regeringen vägrade vika sig.
Fyra år efter sovjets fall så revs radarstationerna i Skrunda-1 med hjälp av 360 kilo välplacerat sprängämne. Komplexen hade sedan länge varit tömda på känsliga dokument och viktig elektronik så det var antagligen mer en fråga om Lettlands frigörelse än något annat. Kvar finns några militära byggnader och ett antal slitna civila byggnader, tömda på sitt innehåll och lämnade åt sitt öde.
Tyvärr finns det inte överdrivet mycket foton från staden trots att det är så pass nära till Riga. Intressant nog så såldes staden på auktion för 3 miljoner Euro för några år sedan men vinnaren av auktionen uppfyllde inte sin del av avtalet vilket gjorde att man än en gång auktionerade ut Skrunda-1. Denna gång fann man dock ingen köpare och staden lämnades åter igen till sitt öde.
Leave a Reply