Hur står det till i Pripyat nuförtiden?

I fredags, den 26e april, var det 27 år sedan Tjernobylkatastrofen inträffade. Tiden går som bekant väldigt fort och världen har gått vidare från att leva med en katastrof till att glömma bort den till att åter påminnas i och med olyckan i Fukushima. Att sätta 27 år i relation till vad som väntar är svårt för även om tiden konstant rör sig framåt så kommer det ta otroligt lång tid innan det går att se hur vi egentligen påverkats av katastrofen.

Jag har tidigare skrivit om de två resor jag gjort till Ukraina och besöken i Pripyat och utan att säga för mycket så kommer det att bli en tredje resa framöver. För även om det kommer ta tusentals år innan radioaktiviteten bedarrat och det faktiskt går att bedöma om det är möjligt att bruka marken igen så går tiden, tidens tand äter bort det människan lämnat och etablerar sig därefter. För mig är Pripyat på något sätt ett konstverk, måhända ett bisarrt och tragiskt i sin historia, men ändå något jag vill kunna visa upp för kommande generationer som bevis på vad som kan hända om man inte behandlar livet med respekt.

Vintern 2012/2013 har varit svår för staden, dels så rasade ett tak vid reaktor 4 in på grund av vikten från all snö och det står klart att det extrema vädret har påverkat bostadshus och andra byggnader i staden precis lika mycket. En skola har rasat, en bit av fabriken Jupiters tak har rasat in och ett bostadshus har fått sitt tak raserat. Det är förvisso väntat, det är svårt att bygga hus som håller mot naturens alla angrepp men det är på något sätt lite sorgligt att se hur det som på något sätt representerade människans vilja och förmåga, raseras.

Då och då pratas det om att staden Pripyat ska stängas för allmänheten eller att man helt enkelt ska försöka riva alla byggnader för att göra sig av med den nagel i ögat som lämningarna utgör. Det är prat som ofta uppkommer när det är dags för val i Ukraina och politikerna vill försöka vinna röster hos den lite äldre generationen. Det är förstås inget som säger att det inte kommer hända men med tanke på att den radioaktiva staden är en enkel inkomstkälla för landet så är det nog inte högst upp på dagordningen. Dessutom skulle det kosta så enormt mycket pengar att riva byggnaderna, så det lär nog inte hända inom någon snar framtid.

Dessutom skulle det mest troligt röra upp en hel del radioaktivt damm som skulle föra tankarna tillbaka till det intensiva saneringsarbetet som pågick i april 1986. Arbetet med att konstruera den nya inneslutningen fortgår. Inneslutningen, kallad New Safe Confinement eller NSC förkortat, kommer att kosta 1,5 miljarder Euro och kommer förhoppningsvis att skydda både reaktor 4 och dess sarkofag mot väder och vind samtidigt som att den skyddar omvärlden när sarkofagen fått ytterliggare några år på nacken.

Om du har möjlighet att åka till Pripyat så bör du göra det. Det är garanterat en upplevelse som du inte kommer glömma och som kommer sakna motstycke under lång tid framöver. Åk gärna på hösten då staden är väldigt fin i sin färggranna höstskrud. Under sommarmånaderna är det fruktansvärt varmt och väldigt tät vegetation som gör det svårt att röra sig genom staden utan att bli sjöblöt av svett.

Ta med en vän, en kamera och åk dit med ett öppet sinne riktat mot människorna som en gång levde där och insup så mycket det går av stämningen av en stad som helt plötsligt en dag lades i malpåse i väntan på att den åter skulle bli beboelig.