Stasibunkern som gnistrade men som aldrig fick glänsa

Bunker 5005 även kallad Biesenthal eller Mielke-Bunkern. Biesenthal på grund av dess geografiska placering mellan städerna Biesenthal och Sophienstädt och Mielke efter Stasi-chefen som det byggdes för, Erich Mielke. Tyskarna har i alla tider varit bra på att både försvara och attackera och deras bunkerkomplex var en pusselbit i det taktiska spelet för att försvara moderlandet.

Under efterkrigstiden byggdes en mängd bunkrar för att inhysa både militär ledning såväl som delar ur landets styrande organ. Mielke-bunkern var en  stor skapelse, två våningar hög som skulle klara av att sörja för upp till 160 personer samtidigt. Som bekant så blir såna här byggen sällan billiga och 5005 var inget undantag. budgeten överskreds gång på gång och när notan skulle betalas hade totalen hamnat på lite mer än 100 mark vilket omräknat till svensk valuta blir nästan 500 miljoner kronor.

Mycket av kostnaderna sägs ha berott på att Erich Mielke inte var särskilt nöjd med hur det såg ut inuti bunkern, det är som många är bekanta med inte en särskilt hemtrevlig miljö men Erich ville inte tumma på livskvaliteten, oavsett om han befann sig i en bunker eller i sin villa. Så det plöjdes ner kapital i projektet och delarna där Stasi-chefen skulle vistas smyckades med parkettgolv, mattor, lyxiga möbler och träpaneler på väggarna.

När Bunker 5005 stod klar så var den alltså två våningar hög och taket till bunkern var nedsänkt några meter under jorden, som skydd mot eventuella attacker. Varje våning var ungefär 50 x 30 meter och totalt ockuperade själva bunkern och kringliggande byggnader  en yta på 293 hektar. Som jämförelse så är t.ex Kolmårdens Djurpark 150 hektar. Nu består inte alla 293 hektar av byggnader utan mycket är skyddsområde kring själva komplexet men det blir inte mindre imponerande för det.

Men det var inte bara ekonomin som var svår att få ihop när det gällde bygget av Bunker 5005, det var också genomförandet. Färdigställandet försenades eftersom man hade glömt en rad mer eller mindre kritiska detaljer på ritningen. En av dem var att man missade att göra en rad öppningar inne i bunkern för passage genom byggnaden, dessa passager fick huggas upp i efterhand vilket försenade bygget ordentligt.

Det finns skiftande rapporter om hur länge Mielke och hans crew skulle kunna hålla sig vid liv nere i bunkern, allt mellan 24 timmar till tio dagar har kommit upp men det handlade alltså inte om något permanent, eller ens semi-permanent boende. 1988 var bygget klart och det var dags att ta Biesenthal i drift. Dock hann man aldrig så långt utan Östtyskland, som ägde bunkern, upphörde att existera som självständig stat. Därefter fanns det varken tid, plats eller lust att försöka hitta ett användningsområde för Bunker 5005 utan den fick vittra bort i sin ensamhet och besöks numera endast av vandaler eller utforskare som vill insupa en portion historia.