UTFORSKAT: En omformarstation av många

Ingången till en av omformarstationerna. Notera att rälsen går ända in i berget.

Nyligen besökte jag en omformarstation, min tredje för den här sommaren och trots att den till upplägg och utseende är exakt likadan som de andra så blir jag ändå lika förbluffad varje gång jag står framför de enorma portarna och beundrar dess tidigare syfte. Trots att tiden gått och dess mening sakta tappats bort så består dess ståtlighet.

Omformarstationer finns över hela landet och omvandlar strömmen från elnätet till en betydligt lägre frekvens avsedd för vårt järnvägssystem. I början av 40-talet inledde svenska staten ett projekt som skulle kunna garantera strömförsörjningen till järnvägen i händelse av krig. Detta medförde att man påbörjade uppförandet av en rad skyddade omformarstationer, över 60 till antalet.

För att ta sig in i bergrummet när portarna var stängda så fanns det dörrar. Ordentliga dörrar.

Både stationer placerade i enklare byggnader uppfördes såväl som rejäla tingestar vilka placerades i kringliggande berg. Synonymt med alla är att de ligger strategiskt placerade intill järnväg och en kraftledningsgata.  Omformarstationen är så upplagd att man vid behov körde in vagnar med generatorer i bergrummet som sedan kopplades upp och kunde förse järnvägen med ström i rätt frekvens som passade det svenska systemet.

 Inte helt oväntat så är det mörkt inne i stationen. Mycket mörkt. Och mycket kallt.

För att få en känsla för storleken på bergrummet så är alltså ytterportarna stora nog för att ett tåg ska kunna köras rakt in i berget. Ingången skyddas av två portar, en rejäl cementport och en stenfiltersport som skulle tillåta värmeväxling från berget. Detta eftersom hela processen genererade en otrolig mängd överskottsvärme, stenfilterporten släppte in kall luft medans ett fläktschakt längst in i tunneln sög ut den varma luften.

 Fläktarna som ansvarade för att suga ut den varma luften. Ser mindre ut än vad de är, jag lovar.

Omformarstationerna var tills 90-talet hemligstämplade och räknades som skyddsobjekt vilket förbjöd fotografering och beträdande av marken. Ovanför ingången fanns ett metallnät uppsatt för underlätta utplacering av kamoflague. Ovanpå bergrummet så fanns ett fläkthus som förut kamoflague kring väggarna även hade ett tak av trä, som skulle få eventuella spaningsplan att missta det med en fritidsstuga.

Servicestegen för att ta sig ner i fläktschaktet. Jag vågade inte gå ner.

Sedan länge är alla omformarstationer övergivna och tömda på sitt material men historien finns kvar. Tyvärr lär den inte hjälpa oss om (när?) det blir krig eftersom stationerna är tömda två gånger, först av staten och därefter av alla metalltjuvar med flinka fingrar och en flexibel moralisk kurva. Oavsett så är det en otroligt fascinerande syn och respekten som byggnaden inger är otrolig.