Alla länder har sina olika lockelser när det gäller att utforska det övergivna och bortglömda. Sverige kryllar av sommartorp som lämnats åt sina öden medans Tyskland nästan svämmar över av gamla militära lämningar. Det var därför inte så konstigt att årets sommartripp inte skulle leda till Pripyat utan till Tyskland för att beskåda gamla tyska och sovjetiska krigslämningar. Det hela löstes med flyg till Berlin där ett stycke mindre hyrbil hämtades upp för att ta oss till Krampnitz, Vogelsang samt Schwanebecker Chaussee. De två första, Krampnitz och Vogelsang har jag skrivit om tidigare medans den senare hade gått mig förbi. En bas för Sovjetunionens 90e Pansardivision, beläget i princip mitt i ett bostadsområde.
Det här inlägget kommer handla om vår påhälsning i Krampnitz, inlägg för de två andra kommer framöver. Som sagt så hade vi hämtat upp vår hyrbil och styrde kosan mot byn Krampnitz, bara några mil utanför Berlin. När man kör in i byn så ser man direkt den höga muren som hade till uppgift att separera de civila från de militära och vice versa. Att ta sig in var däremot inga större problem då det stått övergivet så pass länge och haft sin beskärda del av intresserade utforskare. Vad som mötte oss först var en enorm byggnad, nästan som en herrgård. På bilder hade vi sett husets vackra parkettgolv, utsmyckade tak och imponerande väggbeklädnader.
Vad som mötte oss var tyvärr vad man så ofta ser när det handlar om något som stått övergivet: klotter. Huset var nerklottrat från vägg till tak. Vi kunde fortfarande se vad som hade gjort bemötandet i den här lokalen så fantastiskt stort men det är klart att upplevelsen blev lite syrlig med en hel del tysta kommentarer om dessa påhittsartister. Men oavsett hur mycket man klottrar så finns visa saker alltid kvar. Som ursprungsplatsen för den tyska örnen, som någon plockat bort. Eller de sovjetiska propagandaplanscherna i några rum. Eller de otroliga takornamenten. Vad jag inte tror att jag hade kunnat förutspå är precis hur stort Krampnitz är.
Vi räknade aldrig husen men de var definitivt mer än 50 stycken, alla i olika stilar och byggda på olika sätt, vilket förvånade. Allt från gamla nazistiska ledningsbyggnader till sovjetiska Pripyat-liknande huskvarter dök upp i den täta vegetationen. Träden trängdes vid gatorna och gräset stod högt vid husknutarna, naturen hade verkligen inte legat på latsidan när det gällde att återta vad som en gång tillhört Moder Jord. På området fanns allt från stugor och lägenhetshus till truppbyggnade och garage för militära fordon, överallt blev vi påminda om att det var en annan tid och miljö där vi var. Taket till garaget hade rasat in, lövträden hade sedan länge sett till att ockupera både markytan vid husen såväl som väggar på vissa hus där vi kunde se träd stå i full blom.
Byggnaderna ekade tomma, sedan länge tömda på allt innehåll av värde för militären och därefter tömda av mindre laglydiga typer som specialiserat sig på att stjäla kopparrör, element och liknande. Däremot fanns all historia kvar, det rådde aldrig något tvivel om att Krampnitz var på riktigt. Vissa ytterväggar pryddes av sovjetisk propaganda medans insidan av andra hus istället uppvisade tecken på den gamla nazistiska storhetstiden. Som bekant så finns det ett tak med den tyska örnen som håller i en svastika, en byggnad som vi tyvärr aldrig kunde komma in i. Tråkigt såklart men det var inte därför vi åkte dit utan det var för att uppleva hela basen.
Att se en plats där flera tusen personer arbetat och bott med varandra vara helt öde är en mycket speciell känsla. Man fylls av en sorts respekt samtidigt som en otrevlig känsla av lugn lägger sig över allting. Ingen kommer att nyttja Krampnitz igen men det ger besökaren bara mer tid att begrunda vad som faktiskt hann hända. Om ni har funderingar på att besöka Krampnitz så tycker jag verkligen ni ska göra det. Det är något man bara måste se, trots att det är så pass vandaliserat som det är. Det är inte svårt att besöka men det krävs lite improvisation, beslutsamhet och en gnutta nyfikenhet. Resten bjuder Krampnitz själv på.
Leave a Reply