Vi hade alltså gjort oss lite hemmastadda i Berlin och gjort det till vår utgångspunkt, vi hade spenderat en mycket varm första dag i Krampnitz och andra dagen var det dags för något liknande men ändå helt annorlunda. Vi styrde kosan mot Vogelsang, denna tämligen mytomspunna anläggning som ryktades ha varit hem åt mer än 15.000 personer under sin aktiva tid.
Basen byggdes av Sovjetunionen efter andra världskriget nått sitt slut och placeringen var ingen slump, tack vare sin position kunde man från Vogelsang nå stora delar av Europa med de raketer som basen var bestyckad med. Raketerna var inga vanliga distansraketer utan kärnvapenbestyckade R/5-raketer. 12 stycken kärnvapen mitt i Tysklands täta lövskog.
Under stort hemlighetsmakeri byggdes Vogelsang, ingen fick veta om vad som försigicks och ortsbefolkningen tittade nog åt andra hållet när de sovjetiska trupperna körde genom samhället mot sina posteringar. Tack vare att basen byggdes utan att den täta skogen avverkades så förblev Vogelsang helt oupptäckt tills dess att den övergavs.
Vogelsang var Sovjetunionens tredje största bas utanför moderlandet och på grund av den stränga sekretessen var man tvungna att göra basen och personalen som arbetade där i princip självförsörjande. Det resulterade i att ett eget samhälle byggdes upp med teater, skolor, butiker, gym och sjukhus. Att basen en gång varit något alldelens extraordinärt märktes inte minst när vi gick längs gatorna som aldrig verkade ta slut och andades in luften som på något sätt tyngdes av den gångna historien.
Det var inte helt lätt att hitta fram, mycket tack vare den otroliga skog som nästan förtrollade oss med sin variation och rikedom. Det var inte heller helt riskfritt, när vi som bäst tog oss genom terrängen så hördes ett läte som inte gick att ignorera. Något som fick adrenalinet pumpa och blicken att nervöst irra efter sätt att fly. Vad vi råkat springa på var två vildsvin som tio meter till vår sida markerade sitt revir.
Uppenbart var att vildsvinen kände sig trängda när vi trampade in på deras marker och i brist på bättre uppslag stod vi helt stilla för att vänta ut de grymtande bestarna. Vad som slog mig var att jag hade en flyktväg klar och jag hade gjort en uppskattning på hur stora mina chanser skulle vara att fly till fots. Utan att gå in närmare på det så var jag ganska säker på att jag inte skulle ta mig längre än 30 meter, men det var också allt jag behövde för att ta mig tillbaka till huvudvägen.
Efter den minst sagt omskakande upplevelsen så fortsatte vi framåt, ingen mening att ge upp bara för att vi råkat kliva in i vildsvinens vardagsrum. Kanske var det den upplevelsen som gjorde att vi gick fel, kanske var det den händelsen som gjorde att vi gick minst 2,5 mil fel. Efter många korta dryckespauser i den gassande solen och fler än en kommentar som lutat mot att ge upp så vände turen.
Tyvärr så är Vogelsang i oerhört dåligt skick, flertalet hus har rasat in och de hus som fortfarande står upp är väldigt vandaliserade med allt från utsparkade fönster till nedklottrade väggar. Det färgar minnet litegrann, hade vi inte gått så otroligt mycket fel och fått kämpa så länge hade nog dagsmålet varit till belåtelse. Vad vi dock kunde erkänna var att det var stort och att det hade varit betydligt större förr.
Gatorna sträckte sig längre fram än evigheten själv och de tycktes inte vara skadade i huvudtaget, något jag hade förväntat mig att vägar som inte använts på 20 år skulle vara. Vad som också indikerade vilken storlek basen en gång haft var antalet byggnader vi fann som till storleken var enorma, att stå ensamma i en lokal dimensionerad för minst 250 personer, är en fantastiskt häftig känsla. Särskilt när ena väggen i rummet är täckt av gammal sovjetisk propaganda.
Innan ryssarna lämnade basen med svansen mellan benen så rev de ett antal av byggnaderna, därefter har tyska staten tagit vid och börjat riva det som finns kvar. Det är mest troligt bara en tidsfråga innan allting är borta. Om du vill se något så speciellt som en av de placeringarna för de sovjetiska kärnvapnen så är tiden mogen. Vad jag fick reda på efter att vi kommit hem var att marken här och där är fylld av gammal ammunition och stundtals osäker att beträda, så håll tungan rätt i mun..
Det var som sagt synd att den gamla militärbasen är i sånt nött skick, den kommer aldrig att kunna kommunicera sin gamla storhet men det är inte på något sätt något dåligt. Utan det är istället moder Jord som signalerar sin styrka och makt genom att obönhörligen återta den mark som en gång var hennes och genomborra allt som människan skapat för att återta vad som en gång tillhört henne.
Leave a Reply