UTFORSKAT: Vårdhemmet som övergavs av staten och kapitalet

Runt om i Sverige finns det hus och byggnader som ingen riktigt vill veta av längre. Delar av den samlade uppväxten som helt enkelt inte får plats längre utan lämnas åt sitt öde. Genom tiderna har Sverige genomgått en rad reformer och projekt, allt från miljonprogrammet till reformer av sjukvården för att göra den smidigare och mera flexibel.

Vårdhemmet är en av de många sjukhem som fick stryka på foten då staten försökte omfördela resurser och göra vården mera lönsam. Vårdhemmet är enormt, 11.000 kvadratmeter och med en tomt på mer än 100.000 kvadratmeter. Vackert beläget vid en älvdal och nära till fina strövområden gjorde att det var ytterst lämpat för sin uppgift.

Det var däremot inte bara ett vårdhem utan började som en skola när det byggdes på 50-talet men blev till slut ett vårdhem för vuxna med psykiska handikapp. Vårdhemmet hölls öppet till slutet av 90-talet då det inte längre fanns behov av dess tjänster utan byggnaden övergavs.

Kommunen sålde komplexet av byggnader och under årets lopp har det fungerat som studentbostäder, produktionsanläggningar och övernattningsrum. Det har dock varit kortsiktiga lösningar utan bärighet och platsen är idag helt övergiven, i någon sorts limbo mellan ägaren som vill sälja och ett samhälle som inte vill köpa.

Stämningen vid besöket är spänd. Det är en vacker sommarkväll men vi har inte kunnat njuta av den eftersom vi valt att gå den långa vägen, genom brännässlor och piskande buskar, för att undvika att bli upptäckta. Väl framme hälsar hus efter hus oss välkomna för vår dokumentation. Det är ett besök som bjuder på en resa genom tid och rum. Flaskor från 80-talet, inredning som definitivt är äldre än så och så all medicinsk utrustning. Kusligt nog så finns en hel del originalutrustning kvar inomhus, allt från rullstolar och droppställningar till sterila kompresser.

Det är stort och vi tappar stundtals nästan bort oss då vi undersöker våning efter våning, källare och vindsvåning. Luften känns fuktig och tjock, det känns som att vi andas in de tidigare invånarnas förhoppningar och drömmar, ett andetag åt gången. För oavsett hur länge husen varit tömda så är det en speciell känsla. En kuslig känsla.

En påminnelse om att människor har levt och dött här, att dag efter dag spenderats här. Kanske med drömmar om att en dag få lämna Vårdhemmet för en annan tillvaro, en tillvaro som kanske aldrig kom. Drömmar, som förblev drömmar.