Efter några intensiva dagar i Tyskland med besök i Krampnitz, Vogelsang och Bernau så lämnade vi landet och flög 65 mil för att landa i ett av EUs säten – Bryssel. Staden Bryssel var något helt annat än vad jag hade väntat mig. Stundtals fruktansvärt smutsigt och skräpig med en obehaglig osäkerhetskänsla. På något sätt kändes det som en stad som inte riktigt omfamnat sin tillvaro eller sin sammansättning vilket gjorde att visiten kändes osäker och olustig.
Men det var inte huvudstaden vi var där för att besöka utan vi hade fäst blicken på Château Miranda, ett stort övergivet slott ute på den belgiska landsbygden. När vi hämtat vår minimala hyrbil, som knappt orkade uppför de belgiska backkrönen, så begav vi oss ut i den skiftande trafiken. Trafiken inne i Bryssel var brutal. Ingen verkade bry sig om någon annan än sig själv. Att enligt blixtlås-modellen ta sig in på de större Belgiska vägarna är inget att rekommendera till någon med ett svagt hjärta.
Trots allt så klarade vi oss helskinnade ur staden och mot de mycket osäkra koordinaterna som skulle utgöra slottets placering. Efter att i vanlig ordning ha kört fel och hamnat i helt fel by så närmade vi oss hemorten för det en gång så magnifika slottet. Byggt 1866 av en engelsk arkitekt på uppdrag av en belgisk familj som tidigare huserade i ett närliggande slott, Château Veves.
Under andra världskriget så tog den belgiska motsvarigheten till SJ, NMBS, över slottet. Det har debatterats friskt kring vad man använde slottet till. Antingen förvandlades det till ett barnhem eller så blev det en lyxresort för chefernas barn. Vilket som så förblev det inom NMBS ägo fram tills 1980 då de sista barnen flyttades därifrån.
Efter det föll fröken Miranda i glömska och sedan 1991 har det stått tomt och trots att kommunledningen för Celles, där slottet är beläget, erbjudit sig att köpa upp Miranda så har familjen nekat och istället låtit fastigheten förfalla. Vilket heller inte är så svårt att se, förfallet är oerhört och det accelererar dramatiskt år för år. Det dröjer nog inte länge förrän det inte längre är säkert att vistas i närheten av byggnaden.
Dock kom vi aldrig så långt att vi fick se själva Château Miranda. Innan vi åkte så läste vi på ordentligt om slottets historia och försökte finna så mycket bilder som möjligt för att veta vad vi hade att vänta oss. Något som följde med varenda blogginlägg och forumpost var en varning om ägaren till slottet. Ägaren var inte intresserad av att låta någon besöka slottet och utforskare vittnade om allt från en man som jagat dem med fyrhjuling till en galning som patrullerat med gevär.
Direkt när vi kom in i samhället så dök en fyrhjuling upp som började följda efter oss och när vi svängde av vägen för att låtsas bläddra i lite papper så stannade även föraren på fyrhjulingen bakom oss. Efter vad som kändes som en evighet så gav sig föraren och hans kompanjon av och det var början på vårt minst sagt omtumlande försök att besöka det bortglömda slottet.
När vi började ta oss upp mot Miranda, som är beläget på en ganska brant kulle, lade vi märke till flertalet varnande skyltar som visade en man med gevär och en skriven varning om att marken skyddades av beväpnad personal. Det var minst sagt oroande och vi började resonera kring hur klokt det var att fortsätta. Vad som till slut fick oss att vända var när vi märkte att det inte var jord vi trampade på – utan dussintals använda hagelhylsor.
Någon hade alltså flertalet gånger avfyrat sitt vapen och med tanke på att samhällets största väg löpte just invid branten vi klättrade uppför så kändes det inte som att han jagade fågel. Det var en fruktansvärd känsla som fick oss att känna oss illamående, hotade och osäkra på samma gång. Man riskerar alltid att träffa på säkerhetsvakter eller vilda djur under sina tripper men att träffa på någon som är beväpnad är något helt annat, det är helt enkelt inte värt risken.
Efter hemkomsten spenderade jag ganska mycket tid till att försöka hitta kommentarer från personer som försökt besöka Château Miranda och det verkar som att han inte drar sig för att plocka fram sitt gevär. Flertalet människor vittnar om hur även de valt att vända tillbaka när de sett antalet varningsskyltar och hylsor, det blir helt enkelt lite för.. farligt. Det går från att vara ett kittlande intresse där man ämnar dokumentera objektet och dess förfall, till att bli en eventuell kamp om livet.
Vem vet om jag någonsin gör ett försök till att se Miranda men om det ska se så måste det göras inom några år tack vare ägarens ointresse att rusta upp slottet. Det är väldigt synd för det är verkligen en skatt, en byggnadsteknik som man inte ser längre och av bilderna att döma så är det verkligen något utöver det vanliga.
July 5, 2014 at 22:13
nä men vad sorgligt….:(
tänkt att göra en roadtrip runt Europa och tanken var att besöka slottet. men nu när man läst din upplevelse så får det bli nåt annat övergivet slott där man är mer välkommen 🙂
July 5, 2014 at 22:56
Det är nog fullt möjligt att besöka Miranda, efter det tidigare rivningshotet så har antalet besökare ökat lavinartat och det verkar vara betydligt enklare att besöka numera. Dock är det mera slitet och förstört på grund av alla som trampat omkring.
October 14, 2015 at 22:09
Innan vi åkte dit hörde vi också ryktas om “vakten”. Våra UE-kontakter pratade om att han även skulle ha en hund och en jeep. Vi såg jeepen men aldrig honom, inte heller några skyltar. Vi träffade dock på 3 personer till som kom till slottet när vi var där samt en mycket förvirrad kinesisk man iklädd kostym och finskor :o)
October 17, 2015 at 18:42
Det går ju mängder med rykten just nu om att det är på väg att rivas ändå, trots att kommunen ska ha köpt upp huset. Har du hört något mer? Fantastisk byggnad hur som helst, underbart att ha sett. 🙂