När andra världskriget nått sitt slut började de kvarvarande stormakterna USA och Sovjetunionen att spänna musklerna framför resten av världen i ett försök att kräva något sorts erkännade som störst och möjligtsvis vackrast. USA hade framgångsrikt avslutat Japans krigsföring i och med atombomberna över Hiroshima och Nagasaki och hade därigenom lärt sig vilken enorm makt kärnvapnet innebar.
Under senare delen av 40-talet och en bit in på 50-talet experimenterade jänkarna friskt med olika kärnvapenbestyckade bomber. Problemet låg i hur man skulle kunna genomföra experimenten utan att orsaka alltför mycket synlig skada. Därför bestämdes det att man skulle detonera atombomberna under vattenytan och processen att hitta en lämplig plats påbörjades. Att man inte ville spränga inom det amerikanska fastlandet är inte så konstigt, att förgifta den amerikanska drömmen var utesluten.
Valet föll på Enewetak-atollen. En ögruppering mitt ute i stilla havet. Enewetak-atollen hade sedan 40-talet varit hem åt diverse olika flygbaser och militärinstallationer men efter krigets slut tog amerikanarna över och ansåg att området var perfekt för att testa massförstörelsevapen på. Det är anmärkningsvärt att man valde en så pass vacker och närapå paradisliknande plats att förgifta med radioaktivitet.
Under tio års tid, mellan 1948 – 1958 genomfördes 43 detonationer av kärnvapen under vattenytan i atollen. Detta producerade däremot inte bara testresultat och nöjda forskare utan skapade succesivt två enorma kratrar, en mitt på atollen och en i vattnet just utanför. När testen avslutades 1958 lämnade man efter sig en förgiftad tillvaro och en 110 meter bred grop, fylld med radioaktivt material.
Inte förräns i mitten av 70-talet började USA ta ansvar för sina handlingar. Då påbörjades en undersökning av atollen för att inventera skadorna på omgivningen, för att se hur radioaktivt det var och vad som behövde göras för att inte riskera människors hälsa. Atollen, som sedan testen avslutades varit förbjuden mark, visade sig vara i stort behov av sanering. Ögruppen var avspärrad men det men det hindrade inte den strålningssjuka marken från att spridas med vattnet.
Detta gjordes genom att man gjöt ett cementlock som placerades över kratern. Lite lustigt kan man säga att man verkligen valde att lägga locket på. En nio meter tjock, 110 meter bred tallrik av cement lades över den giftiga urholkningen. 85.000 kubikmeter cement användes och i den blandade man i den radioaktiva jorden för att binda den och förhindra spridning. Efter att cementlocket var färdigt kunde man åter öppna Enewetak-atollen för allmänheten och det går idag att besöka den som vilken strand som helst.
Ingen vet hur länge den här lösningen kommer hålla med tanke på saltvattnets eroderande effekt men precis som med tillbyggnationen av sarkofagen över reaktor 4 i Tjernobyl så kommer människan alltid att ligga steget efter radioaktivitetens giftiga tillvaro och det handlar om kortsiktiga lösningar som måste snickras till, generation för generation.
Leave a Reply