UTFORSKAT: Sanatoriet vars ursprungsskepnad aldrig flagnar

I Sverige finns en mängd nedlagda sanatorium, gamla sjukhus som användes för att isolera och behandla patienter med lungtuberkulos. Sanatorierna spreds ut över hela landet och det var inte ovanligt att de placerades vid natursköna områden med tillgång till strövområden eller närbelägna vattendrag som skulle skynda på deras tillfrisknande.

Sanatoriet vi besökte är beläget i Hällnäs och har sedan länge varit nedlagt men det har inte hindrat privatpersoner och företag med stora idéer att ta sig an byggnaden i hopp om att kunna förvandla det till t.ex konferenscenter eller rekreationsanläggning. Många sanatorium i Sverige har i omgångar köpts upp i försök att utnyttja sagda byggnaders utmärkta placeringar men det har inte varit helt enkelt.

Så är fallet för Sanatoriet, det har varit allt från en konferensanläggning för företag till tillfällig bostad för bärplockare. Sedan något år tillbaka är det uppköpt av en affärskvinna men vad hon ämnar göra av Hällnäs Sanatorium är oklart, det pratas om allt från vårdhem till en fortsatt verksamhet för bärplockarna. Dock är det tämligen ointressant i den här historien, jag besökte platsen för att få dokumentera den fortfarande så ståtliga, om än något nötta byggnaden.

Själva huvudbyggnaden är enorm. 17.000 kvadratmeter fördelat på fem våningsplan som under sin aktiva tid kunde ta emot mer än 400 patienter samtidigt och sedvanligt för den tidsåldern så var män och kvinnor tämligen åtskilda. För att kurera de intagna så ordinerade läkarna vid den tiden långa promenader med frisk luft samt hälsosamma måltider. Däremot var man inte utan utrustning utan kunde både röntga patienter och operera på dem om så krävdes.

För att förse alla patienter med tre måltider om dagen så krävdes såklart ett gediget kök och det var verkligen enormt, jag kan bara föreställa mig hur det såg ut när det var i bruk. Enligt äldre intervjuer med ansvariga för driften så gick det åt 400 liter mjölk och 40 liter grädde per dag. När det var dags för torsdagsmiddagen så serverades ärtsoppa med fläsk. Till det användes 150 liter ärtsoppa och sex grisar, som alla styckades på plats vid sanatoriet.

Tanken var att sanatoriet skulle vara tämligen självförsörjande för att minimera risken att smitta utomstående. Därför fanns bland annat ett eget litet kapell, ett mindre vattenkraftverk, eget vattentorn, ett bageri samt ett glasbruk. Allt för att underlätta patienter och personalens tillvaro. När vi vandrade runt i byggnaden så slogs vi av två saker. Det första var naturligtsvis storleken på bygget. Enorma korridorer som aldrig verkade ta slut och rum efter rum som alla bar på sin del av historien.

Det andra var spåren efter tidigare försök att profilera om den tidigare vårdinrättningen. På översta våningen fanns en halvfärdig konferenslokal, belägen i vad som tidigare var en biograf för patienterna. På en annan våning fanns otalet rum avsedda att användas av bärplockare, rum som ursprungligen användes av den kvinnliga personalen vid sanatoriet. Vad vi inte fick se däremot var källaren. Detta eftersom belysning saknades samt att man misstänkte att en röntgenmaskin som lämnats i källaren eventuellt kunde läcka.

Att källaren inte var tillgänglig påverkade inte humöret utan vi traskade genom rum efter rum och även om allt sedan många år tillbaka tömts så fanns en del spår kvar från en svunnen tid. Taklampor som inte varit moderna på 40 år, de runda lampknapparna som jag minns från min uppväxt och stationära radioapparater monterade direkt på väggen. Mest intressant vid såna här besök är att försöka omsätta hur en vardag i en sån här enorm inrättning egentligen var. Hur var det att vara patient och hur var det att arbeta i en miljö med så många patienter i behov?

Vad som gjorde visiten lite bitter var vetskapen att Sanatoriet med störsa sannolikhet aldrig kommer att återfå sin forna glans utan tidens tand kommer sakta men säkert att nöta ner den ståtliga ytan. På något sätt är det lite ironiskt att en byggnad uppförd för att förlänga livet på invånarna inte får chansen att finnas kvar utan människans enorma slit och släng-mentalitet gör sig ständigt påmind.