Inte precis en semester utan mer som ett jobb

Den här sommaren skulle det ske. Förra årets utforskande av bland annat Krampnitz, Vogelsang och Bernau skulle bräckas med råge. Direkt efter förra årets tripp till Tyskland och Belgien frodades planerna på ett återbesök. Under de mörka vintermånaderna smeds planerna på något som skulle bli  alldeles speciellt. Våren närmade sig med stormsteg och ivern att resa bara växte.

Tallinn bjöd inte bara på övergivna arenor och sjukhus utan även på mycket intressant arkitektur.

Tallinn var första anhalten, jag åkte dit själv för att se Linnahall samt det semi-övergivna fängelset Patarei. Linnahall har jag hunnit avhandla, artikeln om Patarei är inte långt borta. Knappt hann mina fötter nå svensk jord förrän det var dags att packa för nästa flygresa som skulle föra mig och mitt resesällskap till Belgien där en hyrbil väntade på oss även i år. Det blev långa dagar, väldigt långa dagar. Vi satt oftast i bilen redan klockan sju på morgonen och återvände sällan före 18 på kvällen.

Husen blev bara högre och högre desto mer man vandrade runt i Bryssel.

Bensinen är precis lika dyr i belgien men trafiken är betydligt mera stressande. Ingen har tid att varva ner, i centrala Bryssel ska du helst köra mot rött för att inte stoppa upp trafikrytmen och ute på vischan var det stundtals svårt att få bilen att rymmas på det smala och kuperade vägnätet. Efter att ha kört 60-70 mil hade vi en hel dag i Bryssel för att på något sätt bekanta oss vid en av EUs högborgar.

Utanför Bryssel var det väldigt lätt att finna byggnader att fota.

Det slutade med en promenad som började 10.00 på morgonen och avslutades 18.00 då vi nådde hotellet, enda stoppet under dagen var ett kort fika vid Atomium. Det hela kan förklaras med att kartprogrammet i mobilen visade en promenadväg som verkade sund men som visade sig sträcka sig sju mil runt Bryssels kärna, genom de mest skiftande områden men hela tiden utan möjlighet att vända tillbaka. Bryssel är underligt, i stan finns det hur många vägar som helst men kommer man någon mil utanför så är det hopplöst att hitta alternativa vägar.

Det övergivna slottet Miranda, som definitivt sett bättre dagar.

Efter detta lilla missöde så avtackade Belgien oss med spöregn medans vi begav oss mot Bryssels flygplats för att vända kosan mot Angela Merkels Tyskland för att än en gång hälsa på i Berlin. Denna stad som verkligen gjort sig en plats i både hjärta och själ, en storstad som har plats för både nytta och nöje. Även denna gång hade vi promenadgudarna mot oss och en kort 6,7 km promenad till biluthyraren visade sig vara en 1.5 mil lång vandring genom hela Berlin klockan 07.30 på morgonen.

Chateau du Loup, tyvärr inte tillgängligt.

I princip lika många mil på vägen avverkades och vi fick se allt från igenspikade sjukhus till de mest enorma militära lämningar jag varit med om. Hade jag möjlighet skulle jag söka ledigt i tre månader och spendera varje vaken sekund traskandes genom Tysklands evighetslånga skogar, man hittar allt från övergivna bunkrar till hela städer som väntar på att tidens vassa tand ska slita dem i stycken.

Wünsodrf Waldstadt, ett av de häftigaste platser jag varit på. Oerhört stort.

Flertalet uppdateringar kommer att dyka upp löpande i takt med att jag planerar nästa resa, exakt vad det blir kan jag inte säga. Däremot kan jag säga att det kommer dröja innan jag sätter mig på ett plan med målet att utforska ett land i hyrbil. Att kliva upp 06.30 varje morgon för att återvända vid 18-19 på kvällen utan att ha ätit mer än någon banan under dagen blir ganska slitigt i längden.

Sovjetisk konst finns kvar överallt i Tyskland.

Dock var det väldigt lärorikt och spännande, jag tror inte någon egentligen kan förstå hur mycket mitt sinne och psyke kittlas av att få kliva in i övergivna byggnader och känna den där unkna doften av något som varit glömt och bortkompromissat så länge.