Efter att vi anlänt i Belgien efter förra årets debakel så var förhoppningarna höga. Vi hade en diger lista att arbeta av på allt från slott till kojor och någonstans därimellan ryms Preventorium Dolhain, en enormt lång byggnad uppförd på 50-talet för att behandla patienter som kunde ligga i riskzonen för att insjukna i TBC.

Till skillnad från vanliga sanatorier som Hällnäs Sanatorium så var Dolhain inriktat på att behandla innan några sjukdomstecken kunde uppvisas, därav namnet Preventorium. 1950 påbörjades bygget av vad som skulle komma att bli behandlingsplats för upp till 150 personer samtidigt.

Fem år efter att bygget påbörjats så stod byggnaden klar och patienterna kunde njuta av sjukhusets placering. Högt beläget vid en älv som gav en närhet till både djur och natur, det i kombination med ett stort soldäck på andra våningen lär ha underlättat vistelsen något.

Som med så många andra överdådiga projekt så var bygget något sent ute eftersom läkemedelsindustrin just hade börjat komma underfund med hur medicin för att behandla TBC skulle utformas. Preventorium Dolhain stängde 1980 efter endast 25 år i bruk.

Därefter användes byggnaden både som tillfällig övernattningslokal av diverse lösdrivande människor men även som någon sorts kulturlokal under en kortare tid. För några år sedan såldes Dolhain för 250.000 Euro till en investerare som hade tänkt förvandla huset till ett antal mindre lägenheter.

Som med alla goda idéer så ser de oftast fantastiska ut på pappret tills det att någon måste betala. Lägenhetsprojektet kom inte längre än att lokalerna helt tömdes på inredning, därefter har det förblivit orört. Det talas då och då om en fortsättning av restaureringen eller en eventuell rivning men inget är ännu bestämt.

Vad som är så ikoniskt för Dolhain är den nästan orörda brandbil som står parkerad vid husets ena kortsida, en Magirus Deutz Mercur 125A. Rejält påverkad av tidens tand och något av ett måste att fotografera om man befinner sig i Belgien. Lika välkänt är den rundade designen på trapphuset som förband våningarna med varandra, för de som inte ville använda varken trapp eller hiss.

Något som inte var lika självklart förrän jag stod framför huvudingången var hur enormt detta hus egentligen var. Jag har hunnit besöka byggnader och områden i varierande storlek, allt från Hällnäs enorma omfattning till Krampnitz som med sin yta motsvarade ett mindre samhälle men det är något speciellt med Dolhain.

Kanske för att det är en enda lång huskropp med evighetsmånga fönster och en entré som verkligen signalerar att man kommit in någonstans, eller för att det med sin byggteknik gör ett sånt oväntat avbrott av det annars så påträngande skogsbrynet.

Som vanligt när man besöker något så är man alltid ute lite i fel tid. Enligt mina efterforskningar så var byggnaden ganska orörd för 2-3 år sedan, det var vid den tidpunkten som den tömdes på sitt innehåll och även efter det som diverse grafitti tillkom.

Trots detta, trots att det ser ut som att en granat briserat invändigt så berättar det en historia om människans vilja att överkomma vad som annars kunde ha blivit en tidig död för många familjer. Att få ta del av det och fylla i historiens luckor med tankar och fantasier är en fantastiskt stor känsla.

Fler bilder: