När vi banade väg runt ännu ett av Tysklands stängslade områden slog det mig att historien verkligen upprepar sig. Oavsett vilket land eller vilken tidsperiod man färdas genom finner man spår av att allt är som det alltid varit. Genom krig och fred, rikedom och svält så har olika epoker passerat genom varje land och tidsperiod.
- Där direktören gör sin entré
En av dessa epoker är alla olika santorier man finner runt om i världen. Jag har sett min beskärda del av sanatorier, däribland svenska Hällnäs Sanatorium, belgiska Dolhain och det enorma Beelitz Heilstätten några mil utanför Berlin.
Beelitz är dock inte ensammet på den tyska listan över övergivna sanatorier. Elisabeth Sanatorium några mil utanför Potsdam är förvisso inte lika stort men lika makalöst. I ett helt annat skick, något som märktes bara på stängslet som omgärdade området. Trots att det förblivit övergivet i mer än 20 år så var det svårt att hitta särskilt många sätt att ta sig in.
När vi närmade oss området märktes det att 2014 bjöd inte på många droppar regn vilket också gjorde smygandet genom vegetationen till en något större utmaning. Samtidigt som vi förflyttade oss från den anslutande vägen försökte vi lyssna efter personer som inte uppskattade vårt besök. Efter en kort promenad så uppenbarade hon sig, Elisabeth Sanatorium.
Det såg nästan ut som att hon sträckte på sig i solskenet för att vi skulle få se hela hennes praktfulla jag. Byggnaden ser ut som vilken daterad betongbyggnad i Svedala som helst, väggarna är precis lika slitna och byggnadens omgivningar har sedan länge vuxit igen men på insidan finner man originalgardinerna från 80-talet. Dammiga och i behov av att strykas men i övrigt i perfekt skick. Något man inte finner i Beelitz Heilstätten.
Elisabeth Sanatorium var ett litet sanatorium med plats för 90 patienter och ett 30-tal anställda. I tysk press omnämns det som Elisabeth-Sanatorium, efter frun till ägaren av sanatoriet. När det uppfördes 1914 fungerade det som TBC-klinik men i takt med att effektiva mediciner introducerades på marknaden började man under 50-talet som enda sjukhus i Tyskland att behandla tuberkulos på lymfnoderna.
Under 80-talet gjordes upprustningar av faciliteterna för att möta en läkemedelsindustri som gjort stora framsteg under de senaste åren. Vinsterna blev däremot kortvariga och Elisabeth Sanatorium stängde 1994 för att aldrig mer öppna igen.
- Gamla tidningar, lite som pricket över i
- Jag har en kärlek att fota stolar har jag märkt…
Turerna kring huset som fortfarande ser användbart ut har varit många. Placeringen är optimal med oerhört bra anslutningar både mot Berlin och mot Schönefelds flygplats. En fransk byggherre har under flera år varit intresserad av att jämna Elisabeth Sanatorium med marken för att istället bygga upp ett stort byggvaruhus medan tyska entreprenörer velat bygga hotell och gallerior på platsen.
Byggnaden och platsen som sanatoriet står på är klassat som kulturarv och på något sätt önskar jag att tyska byråkrater står på sig och låter platsen förbli ett arv till efterlevande. Många platser man besöker är intressanta men lämnar inga riktiga känslor efter sig. Det gjorde dock Elisabeth, skicket är sådant att man nästan skulle kunna missta det en fungerande verksamhet bara gräsmattorna klipptes.
Kanske är det också insidan som gör sitt för att fylla mina på mina känslor. Att i princip varje rum mötas av hela fönsterrutor (vilket är väldigt ovanligt) ackopanjerade med originalgardinerna, ja det är något speciellt. Det påminner om att det en gång funnits människor med önskningar och ett mål i livet och det enda som håller dem vid liv är Elisabeths slitna väggar och urblekta gardiner.
- Endast vinden skvallrar om ett liv utanför väggarna
- Öppet hus får en ny innebörd
- Jag är säker på att min mamma hade precis såna här gardiner.
- Garinder! I nästan varje rum!
- Korridor efter korridor…
- Jag har en kärlek att fota stolar har jag märkt…
- Huvudentrén där vi även stötte på en något förvirrad tysk..
- Huvudentrén ligger så perfekt maskerad
Leave a Reply