I våras begav jag mig på egen hand till Tyskland för att beta av den allt längre listan på byggnader och objekt jag vill se. Trots att byggnaderna byggdes för 50 eller 60 år sedan så är det med viss stress och panik jag arbetar för att bocka av listan. Det är något av en kamp mot tiden. I Sverige är vi väldigt noga med att byggnader och naturområden ska hållas efter och att övergivna byggnader ska rivas fortast möjligt.

Tyskland, Belgien, Frankrike, ja nästan vilket annat land som helst har en lite mer avslappnad attityd till det övergivna och förgågna. Där är det en del av vardagen. Att en industri tvingas låsa dörrarna är varken konstigt eller ovanligt och att ett hus blir ståendes fullt möblerat efter att ägaren flyttat är det ingen höjer på ögonbrynen åt. Men det är ändå med ett visst tempo jag vill beta av min lista på övergivna militärbaser, nedlagda sjukhus och bortglömda slott.

Dels för att tidens tand faktiskt nöter bort det som håller hus och koja upprätt, om än långsamt men också för att det är så otroligt många ute i världen som inte vill annat än att förstöra och rasera. Koppartjuvar, grafittimålande kids och allmänfarliga vandaler brukar till slut hitta även den bäst bevarade byggnaden. Ibland är det dock till besökarens fördel när någon brutit upp ett fönster som tidigare varit bommat eller på annat sätt förenklat sättet som man tar sig in.

Ett av dessa platser där entrén förenklats var Henriettes Erbe , en tidigare herrgård som konverterades till vårdhem i slutet av sin aktiva tid. Det ryktas att det på 1700-talet var kloster men uppgifterna är i många fall både motstridiga och knapphändiga. Huset är majestätiskt utformat med ett fantastiskt trapphus och magnifika utsmyckningar i taken. Enligt de få uppgifter som finns tillgängliga så vårdades patienter i slutet av livets skede här, en uppgift som måste ha varit både fruktansvärt svår och väldigt utmanande.

Upplägget på huset måste också ha skapat något av en utmaning då det är två våningar med en sorts etagevåning på andra våningen vilket lär ha försvårat de boendes möjlighet att röra sig i byggnaden då flertalet av dem var rullstolsbundna. Myndigheterna beslutade om att all verksamhet skulle upphöra efter att en patient ramlat ur sin rullstol nedför en trappa men om det är sant eller inte är svårt att bekräfta.

Vad som förvånade mig när jag klev in i hallen var mängden trädetaljer och utsmyckningar som fanns överallt. Snidade trädetaljer på väggar och tak i så gott som varenda rum mötte ögat när man klev in. Det märktes att jag var långt ifrån först att kliva omkring i Henriettes Erbe. I så gott som varenda rum var något “arrangerat”. Jag tänker främst på rummet med alla tvapparater, på ett sätt skapar det en atmosfär men det förstör också känslan av det autentiska.

Som med så många andra platser jag besökt så var tiden knapp, jag hade fler platser jag ville hinna till. Det i kombination med två byggnadsarbetare som höll på med något sorts markarbete just utanför huset gjorde mig både stressad och slarvig. Många bilder gick direkt i sopkorgen.

Jag åkte därför tillbaka under min semester för att försöka ta några nya bilder på det förföriska Henriettes Erbe men denna gången kom jag inte ens in i byggnaden. Genom ett fönster såg jag ett par champagneglas och en hyfsat stor väska med rekvisita. I väskan var en heliumballong fastknuten och dörrarna jag passerade genom vid förra besöket var ordentligt stängda.

Någon, eller några, hade alltså dragit igång en photoshoot och jag ville inte vara den som klev in mitt i Kodak-ögonblicket. Irriterad och något besviken vände jag på klacken och gav mig iväg till nästa plats på listan. Kanske åker jag tillbaka till Henriettes Erbe igen, nästa gång jag passerar Tyskland men för min del känns det nu som att jag och Germania behöver en liten paus från varandra för att återhämta oss så besöket hos Henriette kan komma att dröja några år.