Bara lite drygt sex mil från Tysklands huvudstad Berlin finns en av andra världskrigets viktigaste flygbaser. Flugplatz Sperenberg har en lång historia som aldrig riktigt verkar ta slut och det improviserade samhället runt flygrakan verkar aldrig få somna in.

De första spadtagen i det som till slut skulle bli Sperenberg gjordes av tyska armén och kom att fungera som ett militärt laboratorium. När andra världskriget var i antågande användes Sperenberg bland annat för att utveckla V-1 och V-2-raketerna av den tyska forskaren Wernher von Braun, raketer som bland annat användes för att bomba London sönder och samman.

Som med så många andra baser så överlämnade tyskarna basen till Sovjetunionen efter andra världskriget och sovjeterna låg inte på latsidan. Flugplatz Sperenberg kom att bli en av Sovjetunionens viktigaste knytpunkter för godstrafik via luften. Bland annat trafikerades den av Antonov AN-22 vilket då var världens största flygplan och som fortfarande är världens största turbopropellerflygplan.

Flygbasen utökades allt eftersom med en ledningscentral, flertalet hangarer, en större passagerarterminal samt att den primära landningsbanan förlängdes till 2500 meter. När jag gick omkring på området så började jag traska längs landningsbanan men insåg att 2,5 kilometers promenad rakt fram inte var riktigt så roligt som jag hade trott…

Trots att användningsområdet främst cirkulerade kring godstrafik så stationerades en hel del attackhelikoptrar och bombplan vid basen i defensivt syfte. Basen växte också i storlek när det gällde antalet soldater och det stod snart klart att det inte räckte med de barracker man byggt upp. En stad började växa upp vid basen med allt från teater och biograf till affärer och sjukhus. Allt för att ackopanjera de 5000 personer som till slut kom att bo på basen.

När Sovjetunionen föll så överlämnades basen åter till Tyskland och den har under tidens gång haft många olika tänkta användningsområden. En intressant faktoid är att Erich Honecker flydde till Moskva genom ett ryskt plan som hämtade upp honom från Sperenberg. Det var kanske med honom som mycket av basens forna glans försvann. Byggnader och området i sig är svårt vandaliserat och det finns i princip inte en byggnad som inte bär spår av pyromanerna som verkar ha härjat ett antal gånger i området.

Jag gick aldrig in i några av hyreshusen, trots att jag har en otrolig dragning till att gå i gamla hyreshus så var dessa helt enkelt alldeles för förstörda och även om de inte kändes så särskilt osäkra att gå i så försvinner glansen och dragningskraften när någon känner sån stark lust att förstöra att de tänder eld på hela byggnaden.

Överallt finns glömda och bortglömda Sovjetiska lämningar, allt från symboler och texter till tidstypiska utsmyckningar på grindar och fönster. Såna småsaker som jag känner igen efter att ha gått genom flertalet andra gamla sovjetiska baser och byggnader. Det sägs att det finns en skogsvaktare som håller koll på vilka som befinner sig på området, det är nämligen ganska populärt att försöka ta sig upp i det gamla och minimala flygledartornet ute vid flygrakan.

Därför valde jag att hoppa över flygledartornet och det verkar ha varit rätt val, enligt andra besökares rapporter på diverse forum så är denna skogsvaktare väldigt aktiv och har järnkoll på vilka som kommer och går – även om man går genom skogspartier för att ta sig in osedd. Jag antar att jag bara hade tur som kom och gick utan att bli påkommen.

Det mest fascinerande med såna här platser är att besöka dem under sommaren. Träden har slagit ut och sträcker sig mot skyn så mycket de bara orkar. Glupskt döljs de tidstypiska sovjetiska gatulyktorna och man kan fritt andas in luften vars dofter innehåller historia, gamla drömmar och mögel i en salig blandning. Det kan låta konstigt men om jag fritt får välja en gata att promenera på så skulle jag alltid välja en gata från en övergiven militärbas.

Att steg för steg passera över de enorma cementblock som i förbindelse skapar det rutnät av vägar som förband kommandocentraler med bostäder, hangarer med järnvägsstationer – det är något mäktigt i det. Helt plötsligt känner man sig liten som människa, helt plötsligt upplever man något som alltid kommer vara mycket större än en själv.