Vidare under min resa runt Belgiens vidder styrdes kosan mot ett av de finare kvarteren några mil utanför Antwerpen. Precis som många andra länder har Belgien haft sin beskärda del av ekonomiska bekymmer tack vare det ekonomiska klimatet som blivit var persons sanning nästan oavsett var man satt sin fot.

Gatan där Villa BR ligger påminner om nästan vilken amerikansk film eller serie som helst med breda trotoarer som omgärdas av träd som skapar ett sorts horisontellt täcke vilket sträcker sig längs hela vägen. Polisen passerar med jämna mellanrum och det känns som ett mycket säkert och välbärgat område.

Villaägarna verkar ha slagits om att bräcka varandra i vem som kan ha störst grind till garageuppfarten eller högsta häcken för att omgärda tomten. Mitt i all denna pompösa uppvisning ser man något som inte riktigt passar in – resterna av Polisens avspärrningstejp. Grinden till huvudingången är stängd och låst, grinden som leder upp till garageuppfarten är även den förseglad.

Skicket som Villa BR är i skvallrar om att det var längesen någon faktiskt bodde inom husets fyra väggar. Det är svårt att förklara, utåt sett är allt i bra skick men något händer när ett hus överges och inte får uppleva människans nyckfulla natur längre. Det är som att glansen avtar på något sätt. Fönstren ser smutsiga ut istället för att se ut att vara oputsade och allt ger istället intrycket av att ha avstannat.

Det höga gräset är såklart en viktig ledtråd, här är det inte bara ogräset som växer utan det är längesen någon klippte gräsmattorna. Vattnet i poolen har antagit en grönbrun färg och inbjuder inte till någon längre simtur. Om det inte vore för att kvarteret är ganska livfullt så hade det känts som att man stigit in i en tidsepok som stannat av och förpackats för att tas fram vid något senare tillfälle.

Huset är med svenska mått lyxigt med en pompös huvudentré och en trappa upp till övervåningen som nog skulle få de flesta att kippa efter andan. Iallafall fick det mig att le fånigt av glädje över att ha klivit rakt in i vad som tidigare var en lyxvilla. Att familjen som en gång bott här hade pengar blev uppenbart då jag smög in i köket och hittade en hiss som av allt att döma verkade ha varit ämnad för tjänstefolket, för att förenkla matleveranser till övervåningen.

När jag tittar på bilderna så slår det mig än en gång att jag måste tuffa till mig och våga ta med mig stativet in när jag utforskar, min märkliga rädsla för att på något sätt “tappa flexibilitet” har gjort att jag inte vågar ta med mig särskilt mycket utrustning.

Jag önskar också att jag hade stannat upp mer för att ta in detaljerna, köket är så fantastiskt och biblioteket likaså men när jag väl befann mig därinne så var adrenalinpåslaget sådant att jag inte vågade känna efter. Jag antar att det är ett pris man får betala innan man lärt sig lita på sina egna sinnen.

Grannarna bredvid var ute och dolade med sitt vilket gjorde det svårt att hitta några alternativa vinklar eller att ens kunna utnyttja vidvinkelobjektivet fullt ut men det var en fantastisk syn att få se vad som en gång skulle ha blivit ett närmast majestätiskt vardagsrum. Känslan av att kliva in i ett rum där golvet är som ett böljande hav av trasiga golvplankor och samtidigt låta ögonen landa på både kakelugnar och marmorpelare sänder så många olika budskap att det är svårt att sortera.

Uppenbart så har Villa BR varit under renorvering eller i slutfasen av uppbyggnationen, om det var på grund av att pengarna tog slut eller för att familjen på något tragiskt sätt bröts upp förtäljer inte historien men vägen dit verkar ha varit kantad av stora drömmar och fabulösa rumsdekorationer. På ett sätt är det här, iallafall i mitt sinne, mitt drömhem. Inte för lyxigt men ändå fyllt med detaljer som lämnar avtryck.