(Om du vill läsa mina tidigare inlägg om Pripyat så klicka här!)

Hur många återvänder till en radioaktiv stad?

I år var det 30 år sedan olyckan i reaktor nummer fyra i Tjernobyl, mängden besökare till den övergivna staden Pripyat fullkomligt exploderade och naturligtvis kände även jag att det var dags för ett återbesök. Inte bara för att det var 30 år sedan men också för att det var fyra år sedan jag var där sist, hur mycket hade förändrats? Vad hade hänt och vad kunde jag få se den här gången som jag tidigare aldrig lagt märke till?

Även denna gång använde jag mig av SoloEast för att boka resan för mig och min sambo, något som resulterade i en mycket priviligerad resa, men mer om det längre ned. Det är alltså 30 år sedan olyckan inträffade och man är i full färd med att bygga den nya skyddande strukturen som ska skjutas in över reaktorn som täcks av den första skyddskonstruktionen, sarkofagen. Sarkofagen byggdes under extrem tidspress och har under årens gång fått motstå en oerhörd nötning av naturen och dess förehavanden.

När sarkofagen byggdes räknade man med en livslängd på 25-30 år och det stod tidigt klart att man skulle tvingas ersätta den med något betydligt mera robust när den började nå slutet av sin livslängd. Därför drog man igång projektet New Safe Confinement, NSC, som byggs på sidan om reaktorn och som med hjälp av järnvägsräls ska skjutas in för att täcka hela byggnaden när det är dags. Detta spås kunna skydda byggnaden i minst 100 år och då hoppas man ha funnit en slutgiltig lösning för det radioaktiva avfallet som skapats sedan olyckan inträffade.

Som att återse en gammal vän

När jag slutförde bokningen så fick jag veta att vi skulle hämtas av en förare från SoloEast men förvånade blev vi då vi utanför hotellet hämtades upp av vår guide, Nikolaj, som skulle följa oss runt hela staden. Att det var samma Nikolaj jag varit vän med på Facebook i över fyra år var ändå mer oväntat!

Det visade sig att det var samma person som guidade mig när jag besökte Pripyat för första gången. Tack vare att jag nu klassades som en “very good returning customer” (eller något liknande) så hade SoloEast ordnat med alla papper i förväg vilket gjorde att vi kunde passera kontrollerna en halvtimme före alla andra turer. Detta efter att SoloEast mött upp oss och Nikolaj för att ge oss oväntat fin present, en tjock fotobok med bilder från olyckan, tagna under perioden 1986 – 1991. Väldigt oväntat och en väldigt fin gest!

Tack vare att alla papper var ordnade så pass i förväg så kom vi alltså genom kontrollerna snabbare än vanliga turer och vi hade nog lite tur med vakterna, de hade nog inte väntat sig några så ivriga besökare, det verkade nämligen som att vi väckte minst en ur deras tupplur och slapp därför visa passet..

En magisk upplevelse

Vi anlände till Pripyat och kunde där njuta av 1,5 – 2 timmar i staden helt ensamma, det var en magisk upplevelse. Inga andra nyfikna upptäckare som tassade omkring utan bara vi tre och fåglarna, som började göra sig hörda runtom byggnaderna. Dock märktes det att vår guide var stressad, det fanns absolut ingen tid för att stanna upp och insupa atmosfären vilket var synd men det märktes längre fram att han visste exakt hur mycket tid vi kunde spendera vid varje plats för att slippa hamna mitt i det kommande “lämmeltåget”.

Vid mina tidigare besök har jag sett många av turistmålen och var sugen på att få se dem igen t.ex kulturcentrat Energetika, hotellet Polissya (som jag aldrig tidigare sett), simhallen Azure, matvarubutiken Voshod osv. Nikolaj guidade oss effektivt mellan de olika byggnaderna men varnade oss att tiden var knapp, det var inte länge kvar förrän vi skulle vara allt annat än ensamma i den giftiga men på något märkligt sätt, romantiska staden.

Helt ensam blir man aldrig

Mycket riktigt hade han helt rätt. Efter några timmar så började en strid ström av “extremturister” välla in. Vid mina tidigare besök har man som bäst stött på en eller två bilar med 2-3 personer i varje men i takt med att tiden gick så kom busslast efter busslast med nyfikna besökare och vandrade troget efter sina respektive guider. Tack vare Nikolajs vana (han snittar över 200 dagar per år i zonen) så såg han till att vi inte befann oss på samma ställe som övriga grupper. Otroligt tacksamt!

Vi saxade snitsigt mellan Energetika, pariserhjulet, “propagandarummet”, sjukhuset, en skola och tanken var att vi skulle ta oss till fabriken Jupiter för att sedan ta oss upp på ett av höghusen för att få fotografera hela staden från 16e våningen. Men tillvaron i Pripyat är inte som på andra övergivna platser. När vi kommer ut från Jupiter-fabriken så stoppas vi av tre vakter som ifrågasätter varför vi befunnit oss inne i byggnaden. Att gå in i byggnaderna är nämligen mot reglerna och ertappas man av vakterna så kan guiden bli av med sitt tillstånd.

Nikolaj lät sitt ukrainska munläder gå varmt och berättade att det var tredje gången gillt i zonen för mig och att vi så gärna ville se fabriken men att vi knappt satt foten inomhus förrän vi gått därifrån. Med en varning kom vi därifrån och Nikolaj beslutade att inte utmana sin tur mer den dagen utan ställde in vår tripp upp på 16e våningen. Det är svårt att säga något om det mer än att det var en jäkla otur men man kan inte riktigt begära att någon ska riskera sitt jobb för att man ska få ta några bilder.

Den största (enda) radaranläggning jag sett

Så vi styrde kosan mot den enorma DUGA-radarn (som jag skrivit om tidigare) som är belägen några mil utanför Pripyat. Vid det här laget var klockan halv tre och vi var i princip döende av både näringsbrist och koffeinbrist. Vi kom dock någorlunda förberedda och hade under dagen underhållit vårt energiförråd med proteinbars och kunde i bilen göra det närmaste kaffe vi kunde komma, kallt vatten och Nescafé. Det var inte det bästa kaffet men absolut inte det värsta, inte under rådande omständigheter.

När vi anlände till DUGA inföll sig hos mig en enorm respekt. Aldrig hade jag kunnat ana eller ens våga fantisera om hur stor denna radar egentligen var. Visst, jag har otaliga gånger läst och hört att den ska vara över 100 meter hög och 500 meter lång men när man står nedanför skapelsen så inser man hur stort det är, hur liten man själv är och framför allt hur svårt det är att fota! DUGA-radarn är placerad mitt i skogen, på en sandbädd, vilket skapade ytterligare en dimension då det stundtals kändes som en mindre sandstorm när vinden piskade.

Vad som var mest fascinerande, förutom den enorma storleken, var ljudet. På något sätt var det som att radarkonstruktionen “sjöng” för oss när vinden passerade genom de otaliga stålbalkarna. Vi tog inte chansen att klättra upp, dels för att det var otroligt hård vind men också för att det kändes som det onödigaste vi kunde företa oss. Att stå längst upp på en svajande (på riktigt) stålkonstruktion och sedan tvingas klättra ner fanns inte med på min priolista, om man säger så… Vägen till radarn var kantad av byggnader med diverse propaganda målad på väggarna, allt från hammaren och skäran till de sedvanliga bilderna på stridsdugliga soldater. Allt för att främja moderlandet, i sedvanlig sovjetisk stil.

När kan vi åka tillbaka?

När vi väl åkte därifrån, för att äta lunch, så var det en konstig känsla som infann sig hos mig. En känsla både av avslut men också en början på något nytt. Jag kunde lägga bort funderingar kring hur vissa delar av staden nu såg ut men så väcktes behovet och tanken på att besöka igen och då göra det vid en tidpunkt då det var mindre övriga besökare (måndagar var tydligen lugnast i zonen) och verkligen få insupa känslan av den övergivna staden.

Nikolaj själv trodde inte att Pripyat skulle finnas kvar i någon större utsträckning om 10-15 år på grund av naturens nötande tendens och faktumet att Ukraina försöker tjäna så mycket pengar som möjligt på att släppa in turister men gör inget för att försöka bevara ens en del av området. Jag är övertygad om att jag kommer återvända till Pripyat igen för att försöka se ändå mer som jag missat. Förhoppningsvis finns staden kvar men i vilket skick kan man bara spekulera.