Tillbaka till något bekant

Tidigare har jag skrivit ett inlägg om en stad mitt i Lettland så hemlig att den inte ens hade ett namn. I somras beslutade jag att det var dags att bocka av den från listan så efter att ha spenderat några dagar i Amsterdam gjorde jag en liten avstickare till Lettland och spökstaden Skrunda-1.

Normalt sett är jag inte så intresserad av att se objekt som förvandlats till turistattraktioner, förutom mitt kära Pripyat då. Men det är något speciellt med sovjetiska kvarlevor, deras själar naglar sig fast i samtiden och vägrar släppa taget.

Skrunda-1 var en topphemlig militärbas. Så hemlig att den inte fick något eget namn eller märktes ut på några kartor. Istället namngavs den efter närmast belägna samhälle, vilket då var och fortfarande är Skrunda. I dagens högteknologiska samhälle där Google Maps avslöjar alla geografiska hemligheter (och Facebook resten) hade de i princip varit omöjligt att gömma en hel stad men under det kommunistiska styret kontrollerade man vad som dokumenterades och med vilken grad av detaljer.

Det finns faktiskt en spirande handel med gamla militära kartor från Sovjetunionen då dessa var fruktansvärt detaljerade medan kartor avsedda för invånarna sällan gav mer än en fingervisning om vilket väderstreck ett större samhälle befann sig. Just i Lettland finns det några välsorterade karthandlare som för ett högt pris säljer kartor där diverse västerländska städer och länder avbildats minutiöst – ofta bättre än landets egna kartor från den tiden.

Poängen med Skrunda-1 är att inte finnas

Skrunda-1 byggdes för att husera människorna som arbetade med signalspaning. Under det kalla kriget var information allt och förutom kapplöpningen för att utöka kärnvapenarsenalen och sätta en människa på månen så lades det mycket pengar på expandera landets möjlighet att spana på andra ledare, politiska motståndare och allt därimellan. Signalspaningen sköttes några kilometer från Skrunda-1 och det var av yttersta prioritet att inget läckte ut.

Mitt besök i somras lärde mig en hel del om lettisk bilkultur såsom att många följer hastighetsbegränsningarna men att ingen vill köra bakom någon annan. Letterna verkade köra bil med inställningen friskt vågat – hälften vunnet. Bara någon kvart efter jag lämnat Riga så blir jag omkörd av en skruttig bil, på väg in mot ett krön. Förvånad blir jag då bilen som är på väg att köra om mig även den blir omkörd, tre bilar i bredd – i samma körriktning och på väg mot ett krön!

Jag är som många andra svenskar ganska defensiv i min körning och detta var en väldigt ny och oväntad upplevelse. Resten av resan fortsatte på ungefär samma sätt med diverse lettländare som försökte sig på en osäker omkörning efter den andra.

Från en betongnörd till en annan

Döm av min förvåning och glädje då man fick köra bilen ända upp mot yttergrinden till Skrunda-1, en upplevelse som var något speciellt då det var en av sovjeternas många karaktäristiska betongvägar. Det kan låta konstigt och lite löjligt att jag blev så exalterad av att köra på en väg mer än 60 år gammal men jag har vandrat längs liknande vägsträckor så mycket de senaste åren och funderat på hur de “känns” att köra på en. Nörderi på hög nivå alltså!

Själva besöket i spökstaden var en blandad upplevelse, till ytan så är Skrunda-1 mer kompakt än vad jag tidigare trott vilket bjöd på mindre promenader kring trottoarer och mer vandrande upp och ner genom trapphus. Själva staden och skicket på den är dåligt, som väntat. Även denna övergivna pärla har haft sin beskärda del av koppartjuvar och vandaler på besök vilket märks genom att varje hus i princip är helt tömt och diverse grafittitaggar finns målade lite överallt.

Glädjande visit men utan återbesök

Det finns dock en del guldklimpar såsom väggmålningen på Lenin eller hammaren och skäran inne i en gymnastiksal. Men det märks också att det är ett turistobjekt, dels för att jag delade samvaron med ett tiotal andra under min vistelse där men också för att man satt upp mindre skyltar som förklarar (på lettiska) vad de olika husen var.

Dock var det ett besök jag är nöjd över att ha gjort. Jag har fått vara med och bevittna historiens förruttnade inre, något som bara kan få mig att fundera över hur det måste ha varit att dela livsutrymme med 5000 andra – boende i en stad så hemlig att den inte ens fanns.