Tillbaka i Belgien

Belgien. Detta land fyllt till bredden av övergivna byggnader och kvarglömda ting. Trots landets ringa storlek (Sverige är ungefär 15 gånger större) så hittar man fler vittrande industrier och sönderfallande bostadshus här än i andra länder. När jag besökte Köln i våras bestämde jag mig för att åka genom Nederländerna och in i Belgien för att ta mig en titt på lite olika objekt som av olika anledningar kändes intressanta.

Farm Paternoster hade letat sig in på min lista med motiveringen att jag skulle åka förbi om jag fann tiden, så jag visste inte riktigt vad jag kunde vänta mig men jag blev inte besviken. En otrolig känsla infann sig när jag hade letat mig genom Farm Paternosters bakgård. Där uppenbarade sig ett hem som om det lämnats vind för våg. Hade jag vetat vad som väntat mig så hade Paternoster varit ett av huvudmålen!

Få detaljer men ändå lockande

Av det lilla jag hade kunnat få fram så visste jag att det skulle vara ett mindre boningshus med en del möbler och inredning kvarlämnat men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat drömma om något så fyllt till bredden av minnen och artefakter. Varför allt fanns kvarlämnat kan jag bara fantisera och spekulera kring men det verkar som att något hände 2008 som fick paret att vilja eller tvingas lämna sin boning.

Alla dessa frågor

Var finns de idag? Lever de ens? Fanns det någon glädje i att under hast lämna sin bostad eller var det ångestladdat och fyllt med tragik? Varje plats man besöker, varje hus man kliver in i och varje rum man tar in har en speciell betydelse. Alla är unika på sitt sätt och har en plats men jag har nog ännu inte lyckats smälta Farm Paternosters innebörd och uppvisande av en tillvaro som så snabbt kan förändras och bli något helt annat.

Huset andades tomhet och gav mig på något sätt en känsla av att det fanns historia, minnen och erfarenheter att insupa bara man var villig att öppna sina sinnen och låta sig påverkas. Att lämna den beskyddande nutiden och låta sig influeras av en osäker dåtid som varje dag bidrar till att skapa det liv vi lever.

Att försiktigt försöka överblicka vad som kändes som en tragisk bortgång ur tiden var på en och samma gång stort och skrämmande. Att våga känna på det flyktiga förflutna och smaka på tanken att det en dag kan vara allas framtid är fruktansvärt respektingivande.