Auschwitz, en omtumlande upplevelse

Det här blir ett något annorlunda inlägg mot vad jag vanligtvis lägger upp då det oftast handlar om något övergivet hus eller en nedlagd industri som jag fått nys om och åkt iväg för att fota. I september åkte jag och min sambo till Polen, närmare bestämt Krakow för att bryta vardagen lite och se en stad som så många talat så gott om.

För vänner av historia kommer det inte som någon nyhet att ett av nazitysklands värsta koncentrationsläger, Auschwitz Birkenau ligger en kort biltur från Krakow. Alla koncentrationsläger var fruktansvärda men Auschwitz utmärkte sig genom mängden människor som gasades ihjäl där. Mer än 1,1 miljoner människor miste livet i vad som hade blivit en närmast industriell angelägenhet – att lösa “judeproblemet”.

Om detta må ni berätta

Lägret övergavs 1945 och två år efteråt så omvandlades platsen till museum av den polska staten som ett minne, dels för att påminna om vad som faktiskt hänt men också som ett varningens finger att inte låta det hända igen. Resan till Auschwitz från Krakow var väldigt simpel då vårt hotell hjälpte oss med transport via företaget Krakow Shuttle som hämtade oss utanför huvudporten. Vi var åtta stycken som åkte samma minibuss och på vägen fick vi, genom ett otroligt dåligt dvd-system, se en ganska dålig dokumentär om koncentrationslägret och vad som faktiskt hände.

Vi anlände efter 1,5 timme och fick där bekanta oss litegrann med omgivningarna medan vi väntade på att möta vår guide och bege oss in på området som tidigare huserade en verksamhet så skräckinjagande att det fortfarande är svårt att förstå. Vår guide var en äldre kvinna som gjort promenaden genom Auschwitz 1 och Auschwitz Birkenau flertalet gånger, hon höll sig till ett väl inövat manus men utan att det kändes forcerat eller oengagerat.

En guide utöver det vanliga

Istället kunde hon hantera diverse oplanerade situationer med stor professionalism och vår rundtur förblev under hela visiten, som spände över 3,5 timme, en både fascinerande och fruktansvärd upplevelse. Att beskriva vad nazisterna gjorde har blivit dokumenterat i allt från ögonvittnesskildringar till kilometerlånga Wikipedia-artiklar, så det står jag över. Vad varken böcker eller uppslagstexter hade kunnat förbereda oss på var dock känslan av att stå vid skylten som löd Arbeit Macht Frei och känna mark under fötterna som tusentals efter tusentals känt under sina fötter.

Att beskriva vistelsen är nästan omöjlig. Det är helt enkelt så mycket att ta in, inte själva faktabitarna kring vad nazisterna gjorde, det är den enkla delen. Men att försöka förstå hur människor kan behandla andra på det sättet är en sån omöjlig känsla att jag inte ens vet var jag ska börja. Det blev smärtsamt uppenbart för mig då vi trädde in i rummet där man samlat mänskligt hår. 1,9 ton kvinnligt hår som klipptes av för att därefter användas för att sy t.ex uniformer.

En syn jag aldrig glömmer

Inte helt oväntat hade jag aldrig sett 1,9 ton mänskligt hår utställt bakom glas men det var inte det som påverkade mig, hår i sig är som bekant inte särskilt otrevligt men faktumet att människor fick sitt hår avklippt i ett led att ta tillvara på allt som en död kropp kunde erbjuda var helt sjuk och fruktansvärt äcklig. Vid det laget var det svårt att känna annat än chock och ilska mot vad nazisterna ansåg sig berättigade att utföra.

Auschwitz 1 var till ytan lite mer än 40 hektar stort men kunde till slut inte husera alla fångar och de improviserade gaskamrarna fungerade inte tillfredsställande. Så Auschwitz Birkenau byggdes och kom att ockupera över 170 hektar. Att vandra kring de nedbrunna barackerna och titta in genom fönstren och där se de enkla toaletter som fångarna hade att tillgå 40 minuter per dag (20 minuter på morgonen, 20 minuter på kvällen) var både bisarrt och overkligt.

All denna inhumanitet

Att ens föreställa sig hur man under 20 minuter ska hinna vakna efter några timmars dålig sömn, äta “frukost” (nazisterna kallade det frukost, ingen sund människa skulle ta den benämningen i sin mun) och därefter hinna gå på toaletten tillsammans med 1000 andra fångar, det gick liksom inte att förstå.

Efter cirka 3,5 timme hade vår guide visat oss allt från tortyrredskap och gaskamrar till väggmålningar inne i ett bonadshus som tyskarna själv målade för att ge barnen som bodde där en mer “human” tillvaro. 3,5 timme hade passerat men inombords kändes det som att en hel livstid passerat i revy och man var inte särskilt stolt över att vara människa. Oavsett hur mycket man fördömer det som hänt och hatar de som stod som ansvariga så är vi alla på ett sätt medskyldiga och delar uppgiften i att se till att det aldrig händer igen.

Ett besök är det minsta du kan göra

Jag tycker alla bör besöka Auschwitz om möjlighet finns. Krakow som stad är otroligt trevlig och passar utmärkt som turistmål och att påminna sig om historien och vad som egentligen hänt ligger på allas ansvar. Snart är det bara koncentrationslägret Auschwitz som finns kvar för att påminna oss om hur jävligt det egentligen var var.

De få överlevare som klarade sig ur lägret har börjat gå ur tiden och det är därför vårt ansvar att se till att det aldrig inträffar igen.