Tanken på att bli gammal har aldrig skämt mig. Tanken på att åldras är svår att relatera till av olika anledningar men också faktumet att jag inte vet vad som väntar gör tanken på ålder och tid otroligt svår att placera i något minnesmässigt fack.

Dock tror jag mig ha kommit något steg närmare att förstå hur mycket en vardag kan förändras efter att ha sett Villa Delsaert. Denna typiska familjevilla belägen mitt i ett belgiskt samhälle står just nu och samlar damm efter att ägarna tragiskt nog gått ur tiden, iallafall en av dem.

En del av den sprudlande belgiska landsbygden

Villa Delsaert ligger mitt i ett kvarter av 15-20 hus och vid mitt första försök att ta mig in hade några av grannarna hade stannat utanför huset för en längre diskussion. Vid det tillfället visste jag inte vilket skick husets insida var och tanken på att grannarna skulle ringa polisen var inte jättelockande så jag åkte vidare. Tacksamt nog verkade det som att tiden var på min sida.

När jag återvände en andra gång var de sociala grannarna ute på andra äventyr och jag kunde med rappa steg ta mig in på gården och vidare in i huset. Direkt var det tydligt att huset varit övergivet några år. Dammet har börjat ansamlas och överallt finns det tecken på en tillvaro som stannat upp. Tankarna på vad som kan ha hänt fyllde mitt huvud och varje rum bjuder alla på ledtrådar till vad som kan vara svaret.

Mat för en hel bataljon

Källaren är fylld från vägg till annan med färdigkokt mat, typ pasta eller inlagda grönsaker. Det påminner om källaren i Farm Paternoster faktiskt. Men sen upphör liknelserna. Vad som en gång var husets vardagsrum har förvandlats till ett improviserat sovrum med dubbelsäng och en portabel toalettstol.

Det tidigare vardagsrummet bjöd även på en uppvisning av en rad statyetter och pokaler, belöningar för något jag inte ville undersöka ytterligare då fönstret var beläget just vid samhällets huvudgata. För att försvåra ytterligare så höll några av grannarna på att renovera och hade därmed byggarbetare på gården just bredvid, något som stundtals skrämde livet ur mig, då takplåtar släpptes eller människor ropade just utanför fönstren.

Minnen och erfarenheter för en hel livstid

Huset är belamrat med minnen från förr som med alla sina detaljer hjälper till att fylla i luckorna i vad som verkar ha blivit en väldigt tragisk nutid med mängder av mediciner och preskriptioner. Försiktigt tassade jag upp på övervåningen och möttes där av fler sovrum i vilket man kunde finna en syrgastank i ett av dem. Dock känns det märkligt varför den skulle vara på övervåningen, mest troligt har någon flyttat den från nedervåningen till den övre.

Vissa utforskare gör så, i hopp om att skapa en “dramatisk” scen utan att reflektera över att en bild som visar upp vardagen kan vara betydligt mera kraftfull och intensiv än en man skapat i sitt eget huvud. Huset var fyllt till bredden med gamla dokument och prylar och precis som vanligt hade långfingrade besökare hade börjat ta med sig saker och ting, vilket märktes väldigt tydligt på några väggar där man valt att ta med sig tavlor eller lampor. Där de en gång hängt såg man numera originalmönstret på tapeten.

Jag hade gärna spenderat mer tid till att försöka skapa mig en bild av vilka dessa boende var och vad som hände men min tid var ansträngd. Detta i kombination med min totala avsaknad på kunskap i franska eller flamländska gjorde det ganska onödigt att försöka läsa recept på mediciner eller andra handlingar.

En sorts kärlek mitt i all misär

Men helt klart är att det är en vardag som gått i bitar, ett liv som successivt bytts ut mot något annat och tillvaron förändrades därmed till något helt annat. På ett sätt är det väldigt tragiskt och lite svårt att bevittna då det måste ha varit väldigt smärtsamt för någon att hamna i en situation då man inte kan leva sitt liv som förr. För att inte nämna hur det måste ha varit för personens närmaste som också fått genomleva allt, om än på ett annat sätt.

Men samtidigt är det något imponerande över att kunna bevittna hur två människor, som rotat sig och skapat sitt liv, gjort allt i sin makt för att hålla kvar vid det och som skapat nya rutiner och sätt för att hantera vardagen.

Viljan att bevara det man håller kärt är fantastisk och mitt i den tragik som huset andades kunde jag inte göra annat än imponeras av hur något som verkar så svårt formligen utstrålade kärlek och vilja.