För två år sedan landade jag i Stuttgart för att krypa in i en som vanligt ganska liten hyrbil och därefter styra kosan mot Powerplant Cyklonkessel (en av mina absoluta favoritplatser so far) och det omtalade Chateau Lumiere.
Till skillnad från andra slott t.ex Chateau Miranda så är Lumiere mera modernt och var vid det tillfället mer välbevarat. Så är inte fallet numera däremot. Mitt besök i Chateau Lumiere under sensommaren 2015 blev ingen hit utan jag blev påkommen och uthämtad av en arg granne med en rejäl träpåk i ena handen. Viljan att få se hela herrgården har dock levt kvar och jag har någon gång då och då tänkt tanken att jag verkligen verkligen velat åka tillbaka.
Det var nu eller aldrig
Så råkade jag snubbla över ett foruminlägg i våras där en person visade upp sina bilder från Lumiere, bilder som visade en plats som blivit allt mer härjad av otaliga besökare som alla velat lämna ett avtryck eller två. Detta i kombination med att traktens vandaliserande snorungar upptäckt platsen och börjat spraya ner väggar och krascha rutor gjorde att jag kände att det var nu eller aldrig.
Chateau Lumiere har blivit mest känd tack vare dess otroliga entré med den röda mattan som sträcker sig från entrétrappan fram till väggen på andra sidan där man förut möttes av en spegel, en spegel som numera inte existerar i fysisk form utan endast som sju års olycka i någons samvete.
Chateau Lumiere ägdes till en början av en rik tobakshandlare som valde att förlägga sitt husliga huvudkvarter till en sömnig fransk småstad i början av 1900-talet. När tobaksbaronen väl valde att lämna staden och slottet till sitt öde så fick det lite olika användningsområden, främst i representationssyfte men med tiden kom den rollen att bli överflödig och Lumiere lämnades åt sitt öde.
Andra gången gillt…
Så var det alltså dags för mitt andra försök. 2017 var året då jag skulle dokumentera Lumiere och på något sätt “gå vidare”. Det är lite svårt att förklara men när jag fått upp ögonen för en plats eller ett objekt jag verkligen vill se så är det i princip omöjligt att släppa förrän jag varit där. Så jag vände än en gång kosan mot Stuttgart och hyrde även där en liten bil, fördelen med Stuttgart är att de inte verkar ha några manuellt växlade bilar utan endast automatare. Skönt, efter några år med automatväxel hemma så är manuellt växlade bilar som att försöka lösa en rubiks kub.
Jag hade gjort en diger lista över platser jag ville se när jag befann mig i västra Tyskland men bestämde mig för att ta Chateau Lumiere först, utifall att jag skulle stöta på patrull första dagen så skulle jag kunna göra ännu ett försök dagen efter. Denna gången gick det som synes mycket bättre men mitt besök blev däremot betydligt kortare än planerat på grund av ett oväntat besök.
Vad är det med rökande tyskar?
När jag försiktigt traskar uppför herrgårdens trappor så hör jag röster utanför. Röster som pratar högt och tämligen obrytt. Jag tänkte direkt att det var grannen med träpåken men jag kände ganska snabbt igen en del tyska ord, det var alltså fler urbexare på väg in! Jag gjorde mig tillkänna ganska fort så att de inte skulle bli rädda (även om det verkar som att jag skrämde ihjäl dem när jag hejade från tredje våningen) och fortsatte därefter mitt utforskande.
De två tyskarna verkade ha en väldigt klar agenda för sin dag och brydde sig inte om ifall någon annan var där eller om någon hörde dem. Jag har nog inte hört någon prata så högt förut och som grädde på moset så gick de runt i herrgården med varsin cigarett i mungipan som de då och då fimpade på golvet. Seriöst, vem fimpar inomhus? Även om huset är övergivet?
Detta gjorde såklart att jag tappade möjligheten att röra mig så fritt som jag ville, de hade nämligen en hel del utrustning som de placerade ut för sina foton och efter en 20 minuter så började de dyka upp på mina bilder när de traskade omkring vilket fick mig att tacka för mig och smyga därifrån.
Morsning och goodbye
Mitt besök blev alltså inte helt enligt plan, jag hade hellre velat ha 1-2 timmar på egen hand med Chateau Lumiere men samtidigt är jag glad att jag tog mig dit och fick se henne innan det är försent. Innan någon fått för sig att förstöra den fantastiska välkomstmattan eller innan någon helt taggat ner stället.
Förhoppningsvis går hon inte ett lika tragiskt öde till mötes som Chateau Miranda, då det helt klart går att rädda byggnaden men på min väg in och ut ur Frankrike så slog det mig hur otroligt mycket övergivna byggnader det fanns på den franska landsbygden. Hus efter dito mötte min blick var jag än vände den.
Vad som alltid känns så tråkigt med byggnader som fått förfalla är att de oftast är från en tid då man lade ner lite tid och energi på att smycka ut byggnaderna med ordentliga trappräcken, snidade fönster eller andra intrikata detaljer. Numera är allting så minimalt och enkelt att det saknar själ.
Leave a Reply