Vissa platser är mer påfrestande än andra, både ur det fysiska och psykiska planet. Chapelle des Mineaurs är en av dem som inte höll på att bli av.

Jag hade kört förbi kvällen innan på vägen tillbaka till hotellet och visste inte riktigt om jag skulle orka ta den under nästkommande dag, det kändes lite omständligt helt enkelt. Men jag är sällan den som ger upp innan jag ens börjat, så dagen efter stod den först på listan.

Vilket var ett beslut jag ångrade lite när jag kom fram till det lilla kapellet. Insprängt mitt i ett litet samhälle men lätt att ta sig fram till. Byggnaden var självklart låst men hade en väg in, genom ett litet litet fönster.

Fönstret var beläget 180cm från marken vilket utgjorde ett problem. Det gick att stå på en liten avsats (ungefär som en tröskellist), men för att ta mig in var jag tvungen att hänga av mig ryggsäcken och slänga in den först.

  • Förutom att gräset inte är klippt så ser det inte särskilt övergivet ut…
  • Fönstret var litet och högt upp
  • Inne i prästens kammare
  • Saker har tyvärr börjat försvinna…

Kommer jag klara det här? Är det värt det?

Jag kan erkänna att jag funderade mer än en gång på om det här var gången då jag skulle ge upp. För att ta mig in var jag tvungen att kasta in ryggsäcken och skulle jag misslyckas med att ta mig in genom fönstret så skulle mitt pass, körkort, pengar, bilnyckel och nyckelkortet till hotellet vara på insidan medan jag var kvar på utsidan.

Vilket isåfall skulle vara ett rent monumentalt misslyckande. Men jag är som sagt ingen som ger sig och efter många om och men, med en hel del halvakrobatiska rörelser, lyckades jag häva mig in i rummet.

Redan då märktes det att kapellet, som inte använts på tiotals år, hade börjat bli ganska ansatt av tidens gemensamma tand.

Jag kom in där prästen bytte om men även där klockan för klocktornet fanns och får man tro diverse YouTube-klipp så fungerar den. Jag valde att inte testa för att undvika onödig uppmärksamhet.

  • Psalmböckerna har inte försvinnit än iallafall
  • En enkel elorgel som fyllde sin uppgift
  • Väl inne så förvånades jag över hur otroligt kallt det var därinne
  • Inte det största kapellet men vad gör det?

Man fylls av en sorts respekt.
Om jag bara inte hade glömt stativet…

Själva samlingssalen vetter mot huvudgatan och pryddes av ett stort ljusinsläpp. Kanske var jag lite morgontrött den dagen för jag glömde stativet i bilen och jag hade ingen lust att kravla ut genom fönstret igen för att hämta det. Vilket också resulterade i att vissa bilder inte är så skarpa som jag hade önskat men det är ganska marginellt.

Vilket också resulterade i att vissa bilder inte är så skarpa som jag hade önskat men det är ganska marginellt.

Dock var det en märklig syn att se rad efter rad av uppställda och tomma stolar, stolar som bara väntade på att tas i bruk igen. Den lilla elorgeln med sin psalmbok där många hyllande stycken framställts och ljusinsläppet.

Ljusinsläppet vars alfabet endast består av RGB

Ljusinsläppet lät hela rummet bada i regnbågens alla färger. Likt en lågteknologisk försmak på alla dessa julbelysningar vars enda uppgift verkar vara att dränka omgivningarna med sitt alfabet bestående av bokstäverna RGB.

Likt en lågteknologisk försmak på alla dessa julbelysningar vars enda uppgift verkar vara att dränka omgivningarna med sitt alfabet bestående av bokstäverna RGB.

  • Dessa färger!
  • Till vänster om mig lämnade man kollekten (den var tom)
  • För en gångs skull en plats där man inte behövde lysa med mobilen
  • Lite av skadorna syns uppe till vänster. Taket har ruttnat och börjat falla in.

Att besöka kapell och andra religiösa byggnader tycker jag är en speciell upplevelse. Även om jag inte är religiös så förstår jag att det är lite annorlunda att bruka en plats i ett sånt syfte än ett vanligt hus eller en industrilokal.

Jag blir fylld av en sorts vördnad och tacksamhet, för det ger mig insyn i en värld jag aldrig kommer leva i. Ur ett lite mer sorgligt perspektiv så är det nog inte så länge kvar innan väggar och tak helt ger vika.

Till skillnad från det tömda och tomma kapellet Agnus Dei så är Chapelle des Mineurs till synes i betydligt bättre skick men inget varar för evigt.

Här och där tittar solens strålar in och väggarna börjar luckras upp av väder och vind. Någon månad efter jag besökte Chapelle des Mineurs så kom det raporter om att det numera var helt stängt och att renoveringar av byggnaden hade inletts.

Om dessa slutförs återstår att se men jag är väldigt glad att jag inte hoppade över besöket.