Farm Tapioca är en bondgård som länge funnits med på min bucketlist över urbexplatser jag skulle vilja/borde besöka. Vad som är lite förargligt med en bucketlist är att den mest bara fylls på utan att man egentligen betar av den och när det gäller urban exploration så brukar det betyda att platser man lagt till för längesen blir allt mer vandaliserade, nedklottrade och om man har riktig otur – nedbrända.

Så inför resan 2017 valde jag att inkludera just Farm Tapioca i listan över platser som jag ansåg att jag borde hinna med. Efter att ha flugit från Amsterdam till Bryssel så satte jag mig i hyrbilen och tryckte gasen i botten för att hinna ta mig ut i den belgiska myllan innan mörkrets infall. Nåja, riktigt så dramatiskt var det inte. Jag hann med att checka in på hotellet först och det var inte med gasen i botten utan med en riktig förkylning som jag satte mig bakom ratten på min hyrbil.

Belgien är ett tacksamt urbex-land

Som jag tidigare skrivit så är fördelen med Nederländerna och Belgien att länderna till ytan är begränsade och det är inte helt omöjligt att hinna åka hela landet runt på en enda dag. Ska man däremot hinna med att fota något så blir antalet platser man hinner besöka betydligt mera sparsamt. Hur som helst så begav jag mig mot Farm Tapioca som första anhalt efter att jag kollat upp en övergiven kyrka mitt i centrala Bryssel. (spoiler: den var låst, bommad och förseglad gång efter annan så jag hade inte en suck)

Sedan tidigare har jag läst att grannarna runt bondgården var väldigt vaksamma och gärna ringde polisen vid minsta misstanke om oegentligheter så det var med en viss nervositet som jag parkerade min bil en ganska bra bit från själva husen. Om det är något som drar till sig misstänksamma grannar så är det när en nytvättad hyrbil parkerar utanför ett övergivet hus. Efter min lilla promenad där jag lyckades le och nicka åt tre invånare så stod jag redo att ta mig an Tapioca.

Nervös men villig, som taget ur en tonårsroman

Jag kan villigt erkänna att jag var betydligt mera nervös när jag stod inne i boningshuset än vad jag varit på länge. Dels för att jag upplevde en sån dag då småsaker trilskades – kamerastativets ben fastnade i väskan, kamerans axelrem surrade fast sig runt ett dörrhandtag osv men också på grund av det tidigare nämnda grannskapet.

Däremot kan jag såhär i efterhand känna att jag, som vanligt, borde ha utmanat ödet lite och stannat kvar längre och utforskat mer. Stämningen var så häftig med fönster som till stor del täckts av tjock spindelväv och en doft av varm högsommar blandat med en sorts ingrodd nyans av människa.

Inte på riktigt men väl en bra illusion

Vardagsrummet gav en fantastisk återspegling av ett liv som en dag tagit slut, naturligtvis var den iscensatt av några tidigare besökare som dukat bordet men till skillnad från andra platser man sett (t.ex. Pripyat där något satt på en docka en gasmask) så var det inte otänkbart att någon skulle tvingas lämna sitt hem med maten på bordet.

Platsen har till viss del börjat plundras på objekt men fortfarande fanns det mycket kvar för att det skulle kunna kännas att familjen som drev bondgården en dag bara klev utanför dörren och det är en mäktig känsla att uppleva.

I takt med att jag sett fler och fler olika platser har jag fått en större förståelse för hur det måste ha känts för de som en gång fått lämna sina hus eller levebröd. Den enorma tomhet det måste inneburit och känslan av att skiljas från något som varit en stor del i vardagen.

Det är omöjligt att inte bli påverkad

Att vandra omkring i Farm Tapioca och se vardagsrummet, sällskapsrummet, det minimala köket och sovrummen gav verkligen en känsla av att ha stigit in i något annat medan det påminde om Farm Paternoster och Chateau Grammophone i många av detaljerna. De kristna symbolerna på väggarna och värmepannan är några som jag direkt drar mig till minnes.

Jag är övertygad om att Farm Tapioca kommer bli en av de platser som jag år in och år ut kommer önska mig tillbaka till, både för att få inspektera och undersöka allt jag missat men även för att få vistas på en plats som är fylld av mer historia än vad många av våra moderna byggnader någonsin kommer kunna bli.