2017 vände jag åter kosan mot den europeiska högborgen för urban exploration: Belgien. Jag har varit där så många gånger nu enbart i syfte för att åka runt och besöka övergivna hus och då räknar jag inte med de otaliga gånger jag kört över gränsen från Nederländerna eller Tyskland när jag ändå “varit i närheten”.
Det här var nog en av de bästa resorna jag gjort om man bortser från ett sent hotellbyte som gjordes minuten efter jag checkat in på mitt ursprungliga hotell. Hotellet jag bokat hade fått bra betyg med några undantag för gäster som ansåg att det började se lite slitet ut och att frukosten lämnade mer att önska.
Ett slitet första intryck redan första dagen
Hotellet var verkligen slitet, mörkt och man kände sig deprimerad bara av att befinna sig utanför huvudentrén. Mitt rum var inrett med gamla trämöbler som tillsammans med snedtaket gjorde att hela rummet kändes “tungt” och som att det liksom “slöt sig” runt mig. Tillsammans med faktumet att deras wifi-anslutning inte gick att använda plus de otaliga flugkadaver som satt fast väggarna gjorde att jag bytte till ett betydligt trevligare rum på Radisson Red.
Hur som helst så ankom jag en torsdag och på fredagsmorgonen var det dags att hämta ut hyrbilen och styra kosan mot Gent, Brugge, Antwerpen och andra mindre städer i Belgien. Som vanligt är det inte i städerna man hittar de övergivna klenoderna utan på den sömniga landsbygden där människor kommit och gått utan att göra något större väsen av sig.
Maison Mokka eller Maison Mocha
Så var också fallet med Maison Mokka, ett hus som av lämningarna inuti verkar ha sett sin sista själ 2012 innan en upptäckare stannade bilen för att ta en närmare titt. Trots att Mokka bara funnits dokumenterat i lite mer än ett halvår så har förfallet redan börjat med utrivna lådor, dörrar som lämnats på vid gavel och inredning som börjat försvinna.
Varje gång jag ser hur en plats förvandlas från att vara “perfekt” och oupptäckt till slitet och upp-och-nedvänt så förvånas jag. Lite mindre för varje gång men helt försvinner nog inte känslan. Känslan av att inte förstå vad andra människor får ut eller vad de söker för kick när de väljer att förstöra något som stått orört i så många år.
Vad är poängen med att skapa oreda och förstöra något som inte tillhör dem utan som på sin höjd tillhör en nyfiken grupp som vill dokumentera och spara för eftervärlden?
En familj bevarad för eftervärlden
Ett svar får man väl aldrig men vad jag lärt mig är att försöka vara så snabb som möjligt med de olika objekt som dyker upp men också ha rimliga förväntningar under mina besök. Maison Mokka var i sedvanlig belgisk stil en ganska liten bondgård som verkar ha tillhört ett par som under sin ålders höst fick det allt svårare att klara sig.
Åtminstone om man ser till rullstolen och de andra tillbehören i huset som fanns där för att förenkla vardagen något.
Precis som Farm Paternoster och Villa Delsaert så var huset fyllt med olika kvarlämningar som skvallrade om det äldre paret som en gång bott där. På byrån vid sängen stod ett foto på paret med en bibel uppslagen och ett par löständer bredvid. Antagligen arrangerat av en tidigare besökare men inte så svårt att tro att det en gång sett ut så heller med tanke på hur många krucifix man hittar ute i de belgiska hemmen.
Det var svårt att skapa sig en bild av vad som en gång hänt men att det tog slut en dag råder det inget tvivel om. Förutom en bil då och då som passerade utanför fönstret så var det väldigt lugnt. Om man bortser från ett bi jag råkade väcka under mitt traskande runt i huset.
Nu är det kassettbandens tur att återuppstå
Att se en kassettbandspelare med band märkta BASF påminde mig om min egen uppväxt. Däremot har jag ingen aning om vad som var på banden och även om det hade funnits ström kopplat till huset så hade jag ingen lust att försöka provlyssna. Med viss säkerhet vågar jag tro att det var en belgisk variant på dansband. Det lär knappast ha varit Iron Maiden iallafall.
På väg från den lilla matplatsen in i köket hörde jag något utanför som fick mig att stanna upp. Det var först något som lät som en hund och därefter något som verkade vara en man ute på promenad. Jag hade redan fotat det mesta jag ville bevara på bild och beslutade mig för att snabbt ta mig ut på gården för att packa ihop kamera och stativ i ryggsäcken för att kunna bege mig därifrån.
Jag klarade mig från upptäckt men jag hade aldrig kunnat ana att det där bara var början på hur min Belgien-resa skulle utvecklas. Att någon efter några timmar skulle ringa Polisen var inte något jag hade kunnat tänka mig.
Mer om det kommer i reportaget om La Chaudronnerie. Tråkigt nog så är Maison Mokkas öde redan förseglat då det revs under våren 2018 efter att ha farit ganska illa av diverse utforskare. Farm Paternoster och Villa Delsaert som jag nämner längre upp i texten sjunger även dem på sista versen.
Paternoster stod i brand under våren 2018 och Delsaert är nästan helt tömd på alla möbler. Another one bites the dust.
Leave a Reply