Maison Boon stod högt upp på min lista över platser jag ville hinna med under 2016 års urbexande i Belgien. Jag funderade mycket på hur huset egentligen såg ut då jag sett väldigt fina bilder men kartbilderna över platsen visade något som inte motsvarade vad jag hade i mina fantasier.
Huset ligger inklämt mellan två andra hus där det var full fart med människor mitt i livet som försökte få ihop det ökända livspusslet. Som grädde på moset så ligger huset bara ett stenkast från en väg, komplett med busshållplats just vid infarten till Maison Boon.
Efter några promenader fram och tillbaka för att bedöma vilken väg som var klokast för att angripa platsen så skyndade jag mig mot uppfarten och gården.
Svårtillgängligt var bara förnamnet
Maison Boon har verkligen stått ensamt länge. Huset omfamnades av diverse växtlighet och byggnaden i sig var omgärdad av ett högt och mycket vasst stängsel. Det senare faktumet blev jag blev varse om då jag lyckades spetsa min sko när jag försökte ta spjärn för att ta mig över det spetsiga hindret.
Innergården var en djungel av brännässlor och buskage som gick upp till bröstet på mig vilket kändes. Både lite trivsamt, lite som en kramande känsla av den täta vegetationen men också fyllt av smärta tack vare de otaliga nässlor som träffade av mina blottade händer och handleder.
När jag väl kom in i huset så visade det sig att jag inte var ensam. Därinne fanns ett par som var i full färd att dokumentera byggnaden. Jag hejade kort och begav mig till några rum längre in i huset för att inte störa men det verkade som att de antingen var färdiga med sitt upptäckande eller så uppskattade de inte besöket då de begav sig därifrån kort efter min ankomst.
Svårt att säga bu eller bä
Att samla ett intryck från Boon är faktiskt lite svårt. Det var inte den “AHA!”-upplevelsen jag hade byggt upp hos mig själv och som jag väntat men samtidigt var det en unik plats med väldigt många kvarlämnade detaljer som legat och väntat i många år. Allt från söndervittrande tidningar till en vin-dekanter som inte fyllts på många årtionden.
Ovanvåningen bjöd på en uppsjö av minnen, speciellt skor! Här och där fanns (av andra utforskare) utplacerade skor som påminde om att det faktiskt bott någon här. Någon som inte hade möjlighet att ta med sig varken sin hatt eller sina skor.
En märklig känsla, det är det närmaste jag kan komma i min beskrivning av hur det var att trampa omkring i ett hus som naturen med belåtenhet svalt.
Bra eller dåligt, hissa eller dissa
Huset var fyllt av affektionsvärden men samtidigt var det inte vad jag hade väntat mig. Jag hade målat upp en annan bild, vad vet jag inte men det kändes inte riktigt rätt. Kanske var huset lite “för arrangerat”. Kanske fick jag se något unikt, i mina ögon åtminstone.
En plats som var mitt i sin förvandling. Eller så kom jag olämpligt. Hur som helst så var det intressant att ha sett och upplevt men jag önskar att jag hade varit där tididgare.
Leave a Reply