Jag har ett visst intresse i förfallna byggnader och platser, bland annat Pripyat utanför Kiev i Ukraina. Det är staden som byggdes för att de som arbetade vid Tjernobyl skulle ha någonstans att bo och leva. Vad som hände 1986 vet nog alla. Det är mer än 25 år sedan olyckan inträffade och det har länge varit fullt tillåtet att besöka platsen med undantag för vissa områden.

Mitt mål är väl inte att återberätta historien eller att hålla någon historielektion (det finns det avlönade människor för) utan visa min del av upplevelsen. Med tiden fyller jag på den här sidan med text, bilder och allt därimellan!

Pripyat

>>> Dags för resa nummer två!

Staden var hem för ungefär 50.000 personer och evakuerades några dagar efter att olyckan i kärnkraftsverket inträffat. Vad det var som födde mitt intresse från första början av mina tendenser att vilja läsa upp mig på saker jag lärt mig tidigare. Jag brukar då och då vilja läsa om t.ex arbetslägren under andra världskriget, 9/11 och mordet på JFK. För att nämna några.

Olyckan i Tjernobyl är också en sådan och efter ett tag så spred sig intresset något, jag vet inte hur det började men intresset väcktes och samtidigt började jag finna någon sorts identitet i vad jag såg. En nyfikenhet som samtidigt tände en önskan om att kunna beskriva det hela. I flera år samlade jag bilder från staden Pripyat och dess omkringliggande områden för att på sensommaren 2011 äntligen åka dit.

Det var en speciell resa. Vi var kanske 25 stycken i tourbussen varav fyra var ointresserade svenskar som inte hade en aning om vad de gav sig in på. Så fort vi kom fram och stod på parkeringen framför kulturcentrat så var det som att jag befann mig i min egna värld. Jag drev ganska fort bort från gruppen för att utforska alla rum jag inte sett på bilder. Fram och tillbaka sprang jag mellan rummen, över krossat glas och hoppandes över träd som för längesedan börjat återerövra platsen.

Rundturen varade i ungefär två timmar och var inte alls vad jag behövde. Jag ville ha mer. Vädret var perfekt. Solen sken och även om det var lite kyligt i luften så värmde strålarna skönt. Efter lite övertalning så fick jag lov av guiden guiden att springa iväg till ett hyreshus medan de andra, i en nästan lunkande takt, gick vidare till nästa byggnad på turlistan.

Väl där sprang jag de åtta trapporna upp för att därefter klättra ut på taket. Där lyckades jag ta en hel del underbara bilder på naturens återerövring och människans reträtt. Det var nästan poetiskt. Det här låter såklart galet och knäppt, det är ju bara en övergiven stad och dessutom är den ju radioaktiv! På det vet jag inte riktigt vad jag ska svara.. ja, det är bara en övergiven stad men för mig är den så mycket mer, så mycket intressantare än så!

Varje gång jag pratar om just Pripyat får jag hejda mig och dämpa mig, annars är det lätt att jag blir lite för exalterad och energisk. Jag har funderat på att bara släppa alla hämningar någon gång och bara låta någon oskyldig själ höra hur fascinerande jag tycker allt är där! Listeners, beware!